Maria P

...är vackert. Lätt att tröttna på, visst. Men att sitta inne med en kopp te och se regnet.

Och att tänka att det lika gärna kunde varit snö.

Då är jag glad att det faktiskt är regn som kommer ner.


Jag har insett, för säkert hundrade gången, hur lycklig jag är. Hur mycket jag har.

Människor omkring mig som älskar mig. Som jag älskar högt tillbaka. Tak över huvudet, mat för dagen. En gåva i form av musiken. Kreativitet. Gåvan att vara lycklig. Gåvan att kunna sörja. Gåvan att känna förälskelse. Vänner. Jag får uppleva nya saker hela tiden. Jag kan se det vackra i världen. Jag har lätt att hänföras av det lilla.

Säkert saknar jag något. Någon. Någon att krypa tätt intill när det åskar. Någon att värma mig hos när det är kallt.


Om ett drygt dygn är jag i Axvall. Imorgon kväll ska jag på Sagas åttaårskalas. Ringde och gratulerade henne igår. Det var så härligt att höra hennes röst igen. Imorgon ska vi äntligen få ses igen, och jag ska gosa med hundar och hästar.

Jag ska besöka Morris grav. Kanske finns det en krokus någonstans som jag kan norpa. Och lägga hos honom. Han har varit utan blommor hela vintern. Förutom den han har hos sig i sin låda.
Älskade gamla katt.

Missan ska jag hälsa på också. Och gosa med henne.
Och så Pussel och Findus såklart.

Dags att sluta vara sentimental och se framåt istället.

I alla fall så lång fram som till duschen.