Maria P

Fick mig en rejäl tankeställare om livet idag.

Och det helt utan att något hemskt eller ens lite jobbigt eller smärtsamt behövde hända.

Jag fick i uppdrag att köra Elin, en av stallets absolut största hästar. Hade inte kört henne förr. Men som häst känner jag henne ju, så jag åkte ut i skogen med gamla surtanten.

Fort gick det. Elin är en sån där häst som bara springer. Man behöver inte göra mer än bara hålla sig kvar egentligen.

Men ändå.

Då slog det mig.

I praktiken så är trav en kontrollerad form av flykt. Hästen flyr, rent tekniskt, från kusk och vagn. Nu är det dock så att de flesta hästar vänjer sig vid det där skramlet och är inte rädda, utan lyssnar på kusken istället. Ett fåtal hästar slutar inte vara rädda, de kallas för bakrädda hästar och används oftast inte till trav, utan får bli ridhästar eftersom de då slipper dra något efter sig.

Hursomhelst.

Där sitter jag, bakom en femhundrakilosklump. Den springer. Fort. Vadsomhelst kan hända. Och det behöver inte bero direkt på hästen. Den är ett flyktdjur och kan bli rädd för vad som helst. Någon idiot kan komma i bil bakom oss. Det kan springa ut en älg på vägen.

Och där sitter jag, sjuttio kilo, bakom femhundra. Jag har absolut inget att säga till om, ifall det värsta skulle hända. Jag är mest glad att jag kan kontrollera denna vansinnesfärd i den mån jag faktiskt gör det. När hästen är som den ska så kan jag stanna den utan några som helst problem. Hästar är ganska korkade på det sättet. Vill de, så kan de. Men de fogar sig efter den tyngd jag lägger i dess mungipor, då stannar den. den behöver inte känna det jag gör. I en paniksituation gör den inte det. Men den kan välja bort mig, genom att läga tungan över bettet, eller bita tag i det. Då du.

Tänk om något skulle hända? Det är en rätt farlig grej det här. Snacka om att ta risker. Nu är jag aldrig rädd när jag kör häst, det har aldrig hänt. Men tänka kan man ändå...

Varför håller jag inte på med frimärken istället?

Det är riskfritt...