Maria P

Det hände massor under veckan i Polen. Allt kan inte skrivas här, för då blir det ett inlägg på tre kilometer. Men jag kan säga att jag har fått med mig sjukt med erfarenheter. Nu hoppas jag bara att jag ska få undervisa om Förintelsen på ett eller annat sätt hyfsat snart, så att jag har det färskt. Har redan börjat planera för en Power Piont - presentation. Kan vara bra att ha ett utkast klart, som bara är att modifiera och sen använda.

Lördagen, när vi anlände, var jag för uppe i varv för att äta ordentligt, så ag och Frida gick till SubWay och tog varsin smörgås. Det var gott, och sen tog vi en skön promenad runt i stan. Naturligtvis knallade vi rakt in i Knarkparken (Fridas UNDERBARA kommentar), en enda plats de avrått oss från att besöka under kvällstid.


Auschwitz var, som de som läst mina två dikter nedan förstått, riktigt jobbigt. Fast det var inte det enda jobbiga. Redan på söndagen åkte vi till en liten by där vi fick lära känna en judisk familj och veta vad som hände dem under förintelsen. Vi avslutade den dagen med att åka till platsen där tre av medlemmarna i familjen sköts, och där kom de första tårarna när vi tände ljus för dem.


På måndagen fick vi se School of Terror, där Einsatzkommandona lärde sig mörda utan känslor. Byggnaden är idag en skola för multihandikappade barn och vi tog med oss lite presenter dit. Vi pulsade fram i snön (!) och fick se en skjutbana där man sköt på levande måltavlor samt besöka en minnesplats för dem som dödades där. Platsen väckte många starka känslor. Det värsta var att vi fick veta att platsen nästan är bortglömd, nästan ingen vet vad som hände där.

Sedan färdades vi genom det underbart vackra Zobibor (även kallat Polens Toscana) till Zbylitowska Gora. Det är en av många massgravar i Polen, och här var gravarna utmärkta med staket. Där bröt jag nästan samman över det staket som omgärdade en grav som innehöll 800 barn. Det staketet var alldeles fullt av teckningar, dikter, leksaker mm.


På tisdagen var det värst. Det var då vi åkte till staden Oswiecim och Auschwitz, men först hann vi med de judiska kvarteren, Krakows enda aktiva synagoga, platsen för Plaszowlägret samt Schindlers fabrik. Inne i Oswiecim fick vi först ränna runt som idioter för att hitta något att äta och landade sen på en lätt värdelös restaurang. Mat fick vi i alla fall i oss (eller ja, lite... jag var för nervös inför vad som komma skulle för att äta ordentligt)  och sen skulle vi in i ytterligare en synagoga för att lyssna på vår medresenär Joost Laktmaker, som överlevt Förintelsen. Jag hade hört historien förut, men blev ännu mer berörd än första gången (antagligen berodde även detta på överspändhet). Jag var åtminstone inte ensam om att börja gråta.
Sen väntade alltså Auschwitz och det var en jobbig upplevelse. Smärtsamt, gripande... bara jobbigt liksom. Jag började gråta tidigt och sen ville det inte ge sig. Värst var det när vi stod vid en minnesplats och en av arrangörerna till resan, Lilian, läste en dikt och Joost la dit en bukett till sin bror. Då bröt jag totalt ihop, och jag var inte ensam. Naturligtvis var resten också jobbigt. Alla rum med autentiska grejer, gaskammaren... You name it. en upplevelse jag sent kommer glömma. Efter den här dagen hade jag mina första mardrömmar på säkert tio år, så det påverkade mig nog djupare än jag trodde det skulle göra.


På onsdagen återvände vi till Auschwitz I för att fotografera och köpa lite böcker. Sedan åkte vi till platsen för Auschwitz III - Monowitz, där Joost en gång satt. Efter det åkte vi vidare till Auschwitz II - Birkenau. Jag vet inte vad jag väntat mig, men inte den storleken i alla fall! Vi gick i över tre timmar, visserligen med diverse olika stopp, och vi gick ändå inte ett helt varv runt! Jag skulle tro att det tar runt två timmar, minst, att gå ett varv runt det lägret. Många baracker är borta, men ruinerna finns kvar och det ger en bild av hur många det en gång fanns där. Naturligtvis fanns den berömda porten och järnvägen där också. Vi stannade och tände ett ljus åt en kvinna som har bestämt att minnesplatsen för hennes föräldrar är ruinerna av Krematorium II. Sedan såg vi resten av krematorieruinerna, samt platsen där framsidebilden till "Om detta må ni berätta..." togs. Naturligtvis var liplisa igång igen (jag grät nog en liter under veckan) och som vanligt ville det inte ge sig när det en gång börjat. Tyvärr dog kameran efter en timme, men jag tänkte sno kort av Frida och de andra sen.

På kvällen gick vi på den judiskinspirerade restaurangen Arka Noego och lyssnade på Jascha Lieberman Trio. De var duktiga, även om det inte var min typ av musik (blunda, gunga med och se nöjd ut så tror folk att du kan musik).

Torsdagen var vår egen, och jag och frida gav oss ut tidigt. Efter långa promenader mötte vi Therese, Åsa och Mia och tack var dem (måste jag erkänna) fick vi i oss en ordentlig lunch. Vi han handla också. Fyra flaskor vodka, en får tacke! Köpte en till på Tax freen sen. Vodkakväll, någon?

Blev långt inlägg i alla fall, och då var det ändå bara korta drag. Förde dagbok hela veckan, det kunde bli upp till ett par sidor på en dag om mycket hände. Jag vill uppmana alla som någonsin får tid, råd och möjlighet att göra en sådan här resa. Jag är oerhört tacksam att jag gjorde resan och att vi besökte andra platser än bara de mest kända. Det har gett mig sjukt mycket att fundera över. Mår fortfarande lite sisådär, och det lär jag väl göra ett tag. Är hysteriskt känslosam och kan gå från glittrande glädje till tårar på bara några minuter, för absolut ingenting alls. Så sent som idag var jag nöjd med livet på förmiddagen, men blev osocial och ledsen under eftermiddagen. Konstigt, men antagligen kroppens sätt att hantera det som hänt. Fast just nu vill jag helst sätta mig hemma hos någon med en stor kopp med te och bara prata.

Om någon orkat sig ända hit, så vill jag tacka för uppmärksamheten!