Uppskatta tystnaden
Vi är inte vana vid den. För den är aldrig.
Det är aldrig helt tyst. Alltid är det något som låter.
Men allting är relativt. En fläkt som surrar några meter bort behöver inte vara störande. Man märker den inte förrän den slår av.
Vi har så gott som alltid ljud omkring oss. Ljud som vi är mer eller mindre medvetna om.
Därför.
Uppskattar jag tystnaden. Den relativa tystnad man kan uppleva när man är alldeles ensam i en stor sal. Som man kan uppleva när man cyklar alldeles ensam hem en sen natt.
Och jag uppskattar tystnaden mest när TV:n slås av. När musiken tystnar. När jag lämnar en festlokal. När jag varit i närheten av mycket och långvarit ljud. Då uppskattar jag tystnaden. Mer än någonsin.
Tystnaden kan vara outhärdlig.
Om telefonen som skulle ringa, inte gör det. Om man är osams. Om det bara är pinsamt. Då vill man mer än något annat att musiken ska börja spela. Att någon ska säga något. Att den där förbannade telefonen gav ifrån sig ett enda litet ljud.
Men oftast.
Oftast uppskattar jag tystnaden. Ofta längtar jag efter den.
Nu är den relativa tystnaden skön. Som när man sitter vid varsin dator utan ett ljud. Otvunget. Helt utan konstiga känslor. Det enda som hörs i denna relativa tystnad, är ljudet av ett knapptryck då och då. En suck. Datorernas surrande.
Snart tystnar även det.
Och det enda man hör är andetagen från två individer som inget brgär, förutom att få vila alla sinnen en stund.
Det är aldrig helt tyst. Alltid är det något som låter.
Men allting är relativt. En fläkt som surrar några meter bort behöver inte vara störande. Man märker den inte förrän den slår av.
Vi har så gott som alltid ljud omkring oss. Ljud som vi är mer eller mindre medvetna om.
Därför.
Uppskattar jag tystnaden. Den relativa tystnad man kan uppleva när man är alldeles ensam i en stor sal. Som man kan uppleva när man cyklar alldeles ensam hem en sen natt.
Och jag uppskattar tystnaden mest när TV:n slås av. När musiken tystnar. När jag lämnar en festlokal. När jag varit i närheten av mycket och långvarit ljud. Då uppskattar jag tystnaden. Mer än någonsin.
Tystnaden kan vara outhärdlig.
Om telefonen som skulle ringa, inte gör det. Om man är osams. Om det bara är pinsamt. Då vill man mer än något annat att musiken ska börja spela. Att någon ska säga något. Att den där förbannade telefonen gav ifrån sig ett enda litet ljud.
Men oftast.
Oftast uppskattar jag tystnaden. Ofta längtar jag efter den.
Nu är den relativa tystnaden skön. Som när man sitter vid varsin dator utan ett ljud. Otvunget. Helt utan konstiga känslor. Det enda som hörs i denna relativa tystnad, är ljudet av ett knapptryck då och då. En suck. Datorernas surrande.
Snart tystnar även det.
Och det enda man hör är andetagen från två individer som inget brgär, förutom att få vila alla sinnen en stund.
Kommentarer
Frida säger:
Håller med..just nu skulle jag uppskatta den mer än något annat...en granne spikar, den andra borrar (men det verkar inte gå någe bra) den tredje har disco för att överrösta de andra två...själv skulle jag plugga...hmm får se hur det blir med den saken..Hoppas att allt är bra med dig! Kram
Trackback