Ett liv värt att leva
Bara kom på det nu.
Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan jag var med om min första bilolycka. Vi åkte i diket. Jag, Jens, Katarina, Melvin och Fascati Seat. Vi hade varit på Åby, jag för att se Doccen. Åkte med Katarina och Jens för att det inte fanns plats i någon annan bil. Vi kände inte varandra alls på det sätt som vi gör nu.
Det var den dagen som damerna tog OS-guld i curling. För fyra år sedan kunde jag varenda curlingregel, kunde tillochmed tänka taktiskt, och förstå hur Anette Norberg tänkte när hon gav instruktioner. Finalen var den enda matchen av svenska damernas os-matcher i curling som jag missade.
Det var den dagen som David för första gången körde Doccen i ett travlopp. De slutade trea och skötte sig perfekt tillsammans.
Det var den dagen som Jens styrde Fascati Seat mot hästens första och sista seger någonsin.
Det var den dagen som det snöade och var halt och jävligt hela dagen. Stora snöflingor, som blev modd på backen.
I det vädret körde Jens hem. I det vädret fick vi sladd på släp och bil. I det vädret hamnade vi på sidan i ett dike med släpet ovanpå oss. I släpet hamnade Fascati på sniskan och blev liggandes. Jens slog sönder en ruta för att få ut Melvin. Melvin, som bara var valp då. Inte ens ett år. Jag, Katarina och Jens störtdök med huvudena före ner i snön, på Katarinas sida av bilen. Båda dörrarna på förarsidan var blockerade av släpet. Båda dörrarna på passagerarsidan var blockerade av marken och diket.
Sen stod vi i snöovädret på E20 i över en timme. Jag, med Melvin i koppel, Jens termobyxor, telefonen i handen. Jag minns att jag var fly förbannad. På poliser som vägrade förstå var vi stod, fastän jag sa "Mellan Jung och Skara på E20, påväg mot Skara". Säkert fem-tio gånger.
Vi var ju nästan hemma. Vi hade inte ens en halvtimme kvar till Skara. Jag minns att det for förbi två bilar jag kände igen på vägen hem. I en av dem satt min bror, fullt medveten om att jag hade åkt med Katarina och Jens hem, och fullt medveten om hur deras bil och släp såg ut.
Katarina ringde honom direkt. Jag hade fullt upp med poliserna.
Är helt otroligt vad mycket detaljer man minns. Brandmän som tyckte jag skulle sätta mig i deras bil. Jag som vägrade, jag ville veta att hästen mådde bra.
Det gjorde han. Han låg på sniskan i släpet och åt hö, och funderade över hur Jens hade parkerat egentligen. Han fick lugnande och när släpet väl var ställt tillrätta så klev han ut. Gick på veterinärtransporten och fick åka hem. Det fick vi allihop. Med huvudena fyllda av tankar. Antin och Niclas kom och hjälpte till. Det mindes jag nu.
Jag sov nästan inget den natten. Jag var redan vaken när pappa gick upp kvart över fem. Då hade jag sovit till och från i ett par timmar. Drömt om hundar och hästar och snö.
Efter såna händelser bestämmer man sig för att aldrig mer ta något för givet. Det gör åtminstone jag. Och så gör jag det igen. Tar det för givet. Allt jag har runt mig. Tills jag påminns om att jag kunde varit död. Jag har aldrig varit så tacksam för mina vänner som första gången jag träffade dem efter olyckan. Jag försöker påminna mig själv, ofta, om de olyckor jag varit inblandad i. Inte för att gräva ner mig, utan för att jag aldrig ska glömma vad jag har. För jag har så mycket. Vänner, förmågan att älska, förmågan att vara en person som folk anser vara värd att älska. Familj, lusten att leva. Nya människor som blivit min familj och som med liv och lust släpper in mig och gör mig till en del av deras liv. En underbar pojkvän.
Ett liv värt att leva.
Det ska inga bilolyckor få ändra på.
