Ursäkta, jag ska av här
Så säger man aldrig, har jag märkt.
Eller nästan aldrig.
Istället sitter man och rycker i sin väska, visar att man samlar ihop sig och sina saker. För att gå av bussen. Har man riktig, riktig tur, så får man trycka på stoppknappen, så fattar den helt okända människan som sitter mellan en själv och gången att nu ska man minsann inte åka längre.
Vad är det vi är så rädda för? Ett leende och fyra små ord är lätt. Och man slipper missförstånd. Tänk om man inte kommer av bussen, just för att man inte vägar be någon flytta lite på sig.
Det vore ju klantigt.
Just därför bröt jag trenden igår. Och sa med ett leende till den vänlige farbrorn bredvid mig att "Nu ska jag gå av". Så enkelt. Och trevligt.
Och jag kom av bussen hemma, och inte någon annanstans.