Maria P

...och det känns inte ett dugg bättre.

Den ponny jag tog min första och enda seger med inom ponnytravet, den ponny jag kämpat med tills jag gråtit och till sist fått någorlunda ordning på. Precis innan jag la av med ponnytrav och flyttade.

Den ponnyn är borta.

Oåtekallerligt.

Det har i alla år känts som om jag övergav henne. Jag tog mitt pick och pack och stack. Träffade henne bara någon gång per år. Senast den tjugofemte juli. En vidrigt regnig StoChampionatssöndag. Klappade henne och kramade henne.

Nu får jag aldrig se henne igen.


Älskade lilla Sindy.

Tack för alla stunder som du tröstat. För alla stunder som du blivit uppenbart glad att se mig. För alla härliga skogsturer. För vår seger. För att du var du.

Förlåt för de gånger vi var osams. Det är sällan hästens fel att det blir dumt.

Jag har varit så stolt över dig, ska du veta. Varje gång du tog ett litet steg framåt i utvecklingen. Eller ett stort. Plötsligt verkade du bara förstå. Fastän det tog en enorm tid för dig att förstå vad det gick ut på, så klickade det bara en dag.

Jag har alltid försvarat dig. När folk kallade dig ful, korkad, kass och en massa annat. Då stod jag upp för dig. Vägrade göra något annat. I själ och hjärta var du för en lång tid min häst.

Jag vet att det är längesen jag sa det. Men jag älskar dig, Sindy.

Och att du är borta känns helt ofattbart. Det finns ingen grav att gå till. Jag får stå vid en massa minnen och sörja. Det är allt.

Men igen.

Förlåt för allt.

Och tack för allt.

Jag älskar dig.