Konstaterande
Fattar ni, vilka underbara barn det finns i denna värld?
På jobbet idag satt jag med en kille och spelade spel. Snigelspelet. Det har många färger och så ska man sakta men säkert komma i mål. Men. Innan dess spelade vi med sånadära grodor som man trycker på och så ska de komma i hinken. Jag sa att jag ville vara grön, och plockade åt mig två grodor. Han sa att man skulle ha fyra grodor, och plockade upp två till, utan att först kontrollera hur många jag hade och utan att räkna efteråt. Det bara... visste han.
Nu till snigelspelet.
Han satt och försökte lära mig säga en massa färger på sitt modersmål, kurdiska. Jag härmade några ord med blandat resultat. Min nye lille språklärare verkade dock nöjd. Sen sa han först det kurdiska ordet för orange, och konstaterade att det lät nästan som det kurdiska ordet för apelsin. Det var någon slutstavelse som skilde. Vi snackar en femåring, som är så språkligt medveten.
Okej, har man inte läst pedagogik så tycker man kanske att det är ingenting, men det krävs faktiskt lite eftertanke även för såna saker. Bara det att han var medveten om att han kunde två språk, är jättehäftigt. Många barn som har två språk med sig, kopplar inte det, utan bara svarar på frågor och tilltal, oavsett vilket av det språk de kan som de tilltalas på.
Härlig unge nummer ett idag, alltså.
Sen kom min nye kompis.
Han hade inte varit på förskolan på länge och var lite gnällig i början, men sen mjuknade han. När vi gick ut så letade han upp en grön liten vagn och sa lyckligt; Den här kärran är alldeles grön, fröken. På hjulen och på lådan och på överallt. Han konstaterade även när vi sen skulle in från det underkylda regnet att Det är inget mysigt ute, fröken.
Åh, vad jag älskar att jobba med barn! De ger så otroligt mycket. Snälla, alla som kommer i närheten av dessa blivande politiker, ingenjörer, kockar, städare, lärare, läkare... you name it, lyssna på dem! Ni kommer få otroligt kul, var så säkra.
Och nej, jag är inte magsjuk än =)
På jobbet idag satt jag med en kille och spelade spel. Snigelspelet. Det har många färger och så ska man sakta men säkert komma i mål. Men. Innan dess spelade vi med sånadära grodor som man trycker på och så ska de komma i hinken. Jag sa att jag ville vara grön, och plockade åt mig två grodor. Han sa att man skulle ha fyra grodor, och plockade upp två till, utan att först kontrollera hur många jag hade och utan att räkna efteråt. Det bara... visste han.
Nu till snigelspelet.
Han satt och försökte lära mig säga en massa färger på sitt modersmål, kurdiska. Jag härmade några ord med blandat resultat. Min nye lille språklärare verkade dock nöjd. Sen sa han först det kurdiska ordet för orange, och konstaterade att det lät nästan som det kurdiska ordet för apelsin. Det var någon slutstavelse som skilde. Vi snackar en femåring, som är så språkligt medveten.
Okej, har man inte läst pedagogik så tycker man kanske att det är ingenting, men det krävs faktiskt lite eftertanke även för såna saker. Bara det att han var medveten om att han kunde två språk, är jättehäftigt. Många barn som har två språk med sig, kopplar inte det, utan bara svarar på frågor och tilltal, oavsett vilket av det språk de kan som de tilltalas på.
Härlig unge nummer ett idag, alltså.
Sen kom min nye kompis.
Han hade inte varit på förskolan på länge och var lite gnällig i början, men sen mjuknade han. När vi gick ut så letade han upp en grön liten vagn och sa lyckligt; Den här kärran är alldeles grön, fröken. På hjulen och på lådan och på överallt. Han konstaterade även när vi sen skulle in från det underkylda regnet att Det är inget mysigt ute, fröken.
Åh, vad jag älskar att jobba med barn! De ger så otroligt mycket. Snälla, alla som kommer i närheten av dessa blivande politiker, ingenjörer, kockar, städare, lärare, läkare... you name it, lyssna på dem! Ni kommer få otroligt kul, var så säkra.
Och nej, jag är inte magsjuk än =)
Kommentarer
Trackback