Niokommasjuttionio

Åh, fy faaaaan!

Ungefär så lät det om mig när jag kom innanför dörren nu efter förmiddagens tur. När jag slog av RunKeeper hade jag sprungit 9,79 kilometer! Att fixa milen på fredag känns plötsligt inte lika svårt.

Det blev tre varv i spåret, plus hem därifrån. Första varvet kändes okej. Fick dock se till att hålla tempot nere. Annars är ju kroppen van vid att det ska vara hemåt efter det varvet. Andra varvet kändes bäst, fast de längsta uppförsbackarna var tröga. Efter en stund på det varvet kunde jag ju dessutom intala mig att hälften var gjort. Sista varvet var mest... jobbigt, faktiskt. Då fick jag upprepa mantrat "varje steg är närmre hem". När jag tog mördarbacken sista gången så protesterade tillochmed armarna, men då var det ju inte ens en kilometer kvar, så det var bara att bita ihop och ta tillvara nerförsbacken som kom direkt efteråt.

Nu blir det dusch och sen rejält med mat! Jag kan ju inte springa direkt efter att jag ätit, men att springa så långt på helt fastande mage kändes heller inte okej, så det blev en näve vindruvor till frukost. Det ska nu fyllas på med allt som råkar komma i min väg.

Pust!

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback