Älskade, underbara kollegor!

Vissa dagar är det halvt omöjligt att motivera sig att gå till jobbet. Som tur är, brukar känslan av leda försvinna i samma stund som jag träffar barnen.

Idag var det sjukt svårt att komma iväg, mest på grund av en liten händelse (läs: dispyt) med en förälder igår. Kan ju inte gå in på detalj, men min yrkesstolthet fick sig en rejäl törn. som tur är finns det folk som är vana vid de flesta situationer, som man kan få gråta en skvätt hos och som trycker i en att det ÄR inte ditt fel, du har rätt, med mera, med mera.

Nog om det nu.

När jag väl kom till jobbet så blev jag som vanligt lite inspirerad av att se alla små underverk. Lite magknip fanns dock kvar. Vi skulle vara två personal, på femton barn, på min avdelning idag. Men efter lite joxande så fick vi iväg tre av de fyra äldsta till en annan avdelning. Tyvärr kunde de inte ta emot den fjärde, eftersom han och en kille på deras avdelning är som hund och katt. Dock kom en personal från en yngreavdelning och erbjöd en plats.

Till saken hör att detta är en kille med enorm energi. så mycket att han inte kan bli av med den på riktigt rätt sätt. Men med de riktigt små barnen är han en pärla. Så jag tog honom åt sidan och förklarade att en vikarie på den avdelningen inte dykt upp, inte hört av sig (vilket var helt sant) och att nu behövde de just hans hjälp därinne. Stolt som en tupp följde han med mig.

När vi fick tillbaka alla barn vid tolv, då flera femtontimmarsbarn gått hem, fick vår underbare kille jättemycket beröm. Han hade varit helt fantastisk med de små, hjälpt dem med både det ena och det andra. Jag vet inte vem av oss som var mest stolt.

Tänk om jag inte haft så underbara kollegor! Men nu har jag det, och jag kan inte tänka mig något annat. Vet inte hur jag ska tacka dem för all hjälp idag. Mer än att erbjuda dem samma sak i gengäld en annan gång. Jag vet, man ska ställa upp, vi är ett team, och allt det där. Men när det väl kommer till kritan, så är det inte alla som tänker så.

Så tack, M, C, K, L och S, för att ni gjorde min dag! Det är såna som ni som gör att man glömmer föräldradispyter och går med ny stolthet till jobbet.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback