Maria P

På veckorna hinner jag sällan reflektera. Jobbet tar uppmärksamhet och tid och framförallt har jag istortsett kul jämt när jag är där.

Men jag har börjat komma in i en konstig period där vemod kan skölja över mig på bara ett par sekunder. Och sen stannar det. Vemodet, alltså. Det kan vara något som någon sagt, som inte direkt var sorgligt, utan som bara gjort mig lätt förvånad och senare lite ledsen, när jag börjar tänka. Jag kan glömma bort det i flera dagar, och så poppar en bild fram och så börjar allt igen.

Just nu försöker jag ta in lite olika information, samtidigt som jag försöker se det från den ljusa sidan och sluta ta saker och ting personligt. Men det är svårt. Ibland får jag känslan av att jag är och alltid har varit sist att få veta. Att det är en del av den jag är och hur folk uppfattar mig. Ibland accepterar jag det och ibland blir det som nu, när jag känner mig distanserad från allt och alla.




Försöker bara förstå...