Kärringen i trädet
Min feel good-låt. Ibland tror jag den handlar om mormor.
Av och med Navarra.
Kärringen sitter i trädet och sågar
Hon sågar så flisorna yr
Kärringen tung uppå grenen som knakar
Och hönsen i hönsgården flyr
"Men mor, snart faller du, slår dej fördärvad
och blågul och bryter vart ben!"
"Tig stilla, min son!" skriker gumman förnärmad
"Du är bara ängslig och klen!"
Kärringen satt upp i trädet och såga'
Tillslut hade klingan gjort sitt
Och kärringen föll ifrån höjden med grenen
Så var hon den äntligen kvitt
Hon föll som solen om senvinterkvällen
Och tuppen av chocken blev stel
Men aldrig att Anne på Nesland, trots smällen,
Skull' säja att något gick fel
Sa du fint, sa hon fult,
Sa du ja, sa hon nej
Aldrig skulle hon ångra sej
Sa du upp, sa hon ner
Sa du hit, sa hon dit
Aldrig höll hon med någon med flit
Ja, säj vad du vill om vad gammelmor gjorde
Men grenen, den knäckte hon av
Kanhända att blågul och stukad lekamen
Var lönen som sågandet gav
Men gren, som skavde som nageln i ögat
Den hade sin överman mött
Den kärringen var nåt i särklass
Ja kanske det sturskaste någon har fött
Kommentarer
Trackback