Maria P

Jag överlevde! Tillochmed halsontet gav sig i tid. Två minuter före start så släppte det. Eller om jag fokuserade på annat. Jag vet inte. Bryr mig inte.

Vet inte om man kan påstå att man går in i väggen under lopp som mäter en mil, men efter fyra respektive sju kilometer var jag så trött att jag knappt visste hur jag skulle ta mig fram. Ren stönighet hindrade mig dock från att stanna och gå. Jag bara vägrade, helt enkelt.

I ett sånthär lopp får man ett chip att fästa vid skon, och tack vare det får man en exakt tid. Här kan man sen gå och titta på tiderna som kontinuerligt uppdateras, allteftersom folk går i mål.

Här är MIN tid:



Jaja, det blir litet. Men kolla NOGA! En timme, tre minuter, trettiosju sekunder och sex tiondelar! Långt över (eller under?) förväntat. Jag hade hoppats på sjuttiofem minuter och det här är ju mer än tio minuter snabbare.

Tjoho!

Efter drygt åtta kilometer fick jag för mig att jag hade en sten i skon. Inte fasen ville jag stanna och plocka ur den, utan jag joggade på. Efter lite återhämtning hos Finastes bror skulle vi hem. Först då kollade jag skon. Och foten.

Det var ingen sten.



Ajajaj... Menmen. Det är värt det.

Nu ska här duschas och sen blir det mat i MASSOR!