Mitt blödiga hjärta
Jag är alldeles för blödig.
Om jag ser en människa i en affär, kan jag helt plötsligt få för mig att den personen är grymt ensam och inte har någon att skratta med. Särskilt gäller detta på kaféer eller restauranger, om personen ifråga äter ensam. Jag tycker helt plötsligt galet synd om denna, helt okända, människa och jag målar upp bilder som troligtvis inte alls stämmer. Jag får tvinga mig själv att för min inre syn se personen skratta och umgås med massor av folk.
Jag menar, hur ofta har jag inte själv slunkit in på ett kafé för att ta en kopp te och en smörgås, bara för att få tiden att gå? Har jag suttit där och känt mig som den ensammaste i världen då, kanske? Nej, för jag har valt det själv, precis som alla dessa stackars föremål för fördomsprofiler som jag ser lite varstans, antagligen gjort. Att sitta för sig själv behöver inte betyda att man i övrigt är ensam. Likaså har jag, oftare än tillsammans med andra, gått runt helt för mig själv i massa butiker och trivts alldeles ypperligt. Hur skönt är det inte ibland, att slippa känna att man drar runt på någon som kanske inte alls vill följa med i "mina" tråkiga butiker?
Nu snackar vi alltså inte lite medömkan. Jag kan se personer framför mig länge efteråt. Helt plötsligt få en klump i magen för att jag inbillar mig att någon jag inte känner och aldrig lär se igen, varit ensam och allena här i världen.
Hur logiskt är det?
Jag begriper mig inte på mig själv...
Om jag ser en människa i en affär, kan jag helt plötsligt få för mig att den personen är grymt ensam och inte har någon att skratta med. Särskilt gäller detta på kaféer eller restauranger, om personen ifråga äter ensam. Jag tycker helt plötsligt galet synd om denna, helt okända, människa och jag målar upp bilder som troligtvis inte alls stämmer. Jag får tvinga mig själv att för min inre syn se personen skratta och umgås med massor av folk.
Jag menar, hur ofta har jag inte själv slunkit in på ett kafé för att ta en kopp te och en smörgås, bara för att få tiden att gå? Har jag suttit där och känt mig som den ensammaste i världen då, kanske? Nej, för jag har valt det själv, precis som alla dessa stackars föremål för fördomsprofiler som jag ser lite varstans, antagligen gjort. Att sitta för sig själv behöver inte betyda att man i övrigt är ensam. Likaså har jag, oftare än tillsammans med andra, gått runt helt för mig själv i massa butiker och trivts alldeles ypperligt. Hur skönt är det inte ibland, att slippa känna att man drar runt på någon som kanske inte alls vill följa med i "mina" tråkiga butiker?
Nu snackar vi alltså inte lite medömkan. Jag kan se personer framför mig länge efteråt. Helt plötsligt få en klump i magen för att jag inbillar mig att någon jag inte känner och aldrig lär se igen, varit ensam och allena här i världen.
Hur logiskt är det?
Jag begriper mig inte på mig själv...
Kommentarer
Trackback