Maria P

Jag är så uppångad nu. Jag vet inte vad jag ska göra av all energi.

 

Såhär är det:

Jag arbetar för en privat förskola. Den finns i Karlstad, Kil och i Gustavsberg (Värmdö kommun, utanför Stockholm). Vid sjukdom ex i Kil så kan en från Karlstad komma och fylla ut, och vice versa. Som ni förstår är det svårare att ta nån av oss här i Värmland och skicka upp till Stockholm...

 

Men.

 

En personal på Värmdö kommer sluta i mitten av oktober. De kommer vara en personal kort där i drygt två veckor, och chefen har uttryckt att hon vill att en av oss i Värmland, som ju kan företagets rutiner och så, ska åka dit och fylla ut dessa dryga två veckor.

 

Och. Jag. Vill. Åka!

 

Jagvilljagvilljagvill!

 

Jag har boende, jag har viljan och glöden. Jag har inte velat något såhär mycket på länge! Jag vill dit och se hur det ser ut, hur de löser olika situationer, hur allt funkar där.

 

Chefen är inte hos oss imorgon, men jag tänker inte gå och dra på det här tills på onsdag. Så länge orkar jag nog inte hålla glöden uppe. Jag tänker ringa imorgon och lägga fram vad jag vill. Jag tänker tala med samma glöd som jag gjort inför alla jag känner nu ikväll. Jag vill så himla gärna.

 

Jag är dock inte ensam om att vilja, eller "kunna tänka sig", så det gäller att jag lägger fram det rätt.

 

Ni som känner mig vet att jag gärna säger "Vill ingen annan så...", eller "Jamen ta det du, om du hemskt gärna vill..." men inte den här gången! Hanterar jag det så, kommer jag bara att bli besviken på mig själv. Det är bättre om jag lägger fram det som jag vill, och så får beslutet ligga hos chefen, inga hard feelings inblandade. Det kommer jag må bättre av.

 

Jag behöver pepp. På alla vis. Peppa mig nu, SNÄLLA!