Lyckligaste vovven
Påväg mellan jobb och kör stannade jag till på Färjestadtravet för att lämna dator till K och J. Hakade på K för en gratis kaffe och fick skvallra lite.
Och träffa Elvis.
Har känt honom sen han kom som liten valp till K och J. Jag har tröstgråtit hos honom och myst, busat och allt däremellan. Såfort jag fick syn på K, J och Elvis, började jag vissla efter honom. Han reagerade knappt. Först när vi var ända framme vid varandra, och jag kom åt att klappa honom, reagerade han.
Och så lycklig han blev! Det riktigt värmde i hjärtat av att se att han blev så lycklig av att se... MIG! Han älskar (nästan) alla (med undantag för vår gemensamme dödsfiende), men såhär har jag sällan sett honom. På det viset har jag faktiskt bara sett honom, om jag varit hundvakt och K, J och S kommit hem från en resa eller så. Han fick riktigt bita ihop för att inte hoppa på mig. Och sen höll han stenkoll på att jag var efter när vi gick ihop över stallbacken.
Snacka om att känna sig utvald ;)
Bäsingen vid vårt första möte, för massor av år sen
Kommentarer
Trackback