Jag tycker om dem

Imorgon börjar jag jobba igen. Det känns bra. Jag längtar till jobbet. Jag tänker njuta av det som är bra och ta tillvara på det. Det är trots allt för barnens skull jag är där, och dem kommer jag aldrig sluta tycka om.
 
Apropå barnen. Jag hade en vidrig dröm inatt. En buss eller ett tåg som gick sönder. Och barnen var där i. Paniken genomsyrade varenda cell i kroppen på mig, fortfarande när jag vaknade.
 
Det här är lite svårt att förklara. Naturligtvis kan jag inte känna samma för barnen som deras föräldrar gör. Och jag kommer aldrig göra anspråk på att kunna ersätta någon förälder på något sätt. Jag har inga egna barn och kan inte jämföra det jag känner för barnen på jobbet, med det som en förälder känner för ett barn som är hens eget. Jag vet helt enkelt inte hur det känns.
 
Kanske är det ren självbevarelsedrift. För händer det något när barnen är med mig, då får mitt proffessionella självförtroende sig en rejäl törn. Är det därför jag vill skydda barnen med allt som är jag?
 
Jag hoppas inte det. Och jag tror det innerst inne inte heller. För jag vet att skulle det hända barnen något även utanför förskolan, när de är med de sina, så skulle jag bli helt knäckt.
 
Jag tycker så mycket om dem.
 
Jag hoppas verkligen att jag får det. Utan att på något sätt försöka kliva in som någon sorts extraförälder, eller som någon sorts förlängning av föräldrarna, så hoppas jag att de tillåter mig tycka om deras skatter. Jag vill inte vara någon som förvarar barnen. Bara ser till att de är i samma skick som några timmar tidigare. Jag vill få visa att det finns fler än föräldrarna som kan se förbi allt de gör och tycka om dem för vad de är.
 
För jag tycker om dem.
 
Det är bara det.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback