Om jag bara vågat

Det handlade kanske inte om att våga.
 
Det kan ha handlat om något helt annat. Jag vet inte.
 
Men i en hel helg gick jag runt och aktivt undvek dig. Inte undvek att vara i din närhet, men undvek allt vad kontakt hette. Behandlade dig som luft, eller som någon jag överhuvudtaget inte känner och inte behöver lägga någon energi på.
 
Men du tar energi från mig. Retroaktivt.
 
För hade du skött det alla ledare inom ungdomsverksamhet bör sköta, då hade jag kanske kunnat bete mig någotsånär normalt. Tänka mindre destruktivt.
 
Men du gick ut hårt, premierade de som lyckades. Såg ner på oss som misslyckades. På oss som vågade komma med förslag. Som inte direkt följde dig. Du behandlade oss, då barn, som skit och det försöker jag nu få ordning på.
 
Du vill säkert att jag ska tacka dig. För jag tror inte att du vet vad det du gjort leder till. Du vet precis hur du har betett dig, men någon ungdomspsykolog är du inte och jag tror därför att du inte förstår vad som händer med oss som växte upp och ifrån.
 
Så jag tror att du vill ha ett tack, ett tack för allt du lärt mig.
 
Det ska du få.
 
Tack. Tack för att du lärt mig att prestation är det som räknas. Tack för att du lärt mig att den som lyckas, den är mer värd. På riktigt. Tack för att du gett mig prestationsångest. Prestationsångest som i sin tur leder till ångestattacker med gråt och fosterställning. Tack för att du gav mig prestationsångest så stark att den skapar ett beteende som skadar mig. Både utvärtes och invärtes. Tack för ätstörningarna. Ja, särskilt tack för dem.
 
Hade jag vågat så hade jag gått fram och sagt det rakt ut. På söndagen var jag så uppe i varv att jag nog hade vågat, men då hade det inte blivit bra.
 
Du behöver få höra det här. Det ska du få. När jag är samlad. Även om du aldrig ändrar ditt beteende gentemot andra, så behöver jag åtminstone försöka göra tillvaron drägligare för dem du nu omger dig av. Dem du manipulerar.
 
Jag lägger ingen energi på att hata dig. Den energin ägnar jag istället åt att tycka om dem omkring mig, som förtjänar det. Jag lägger den energin på mitt jobb, på att visa barnen att inget de gör kan ändra på hur mycket jag tycker om dem. För du förtjänar inte min energi, men det gör Finaste. Min familj. De älskade, underbara ungarna. De förtjänar min energi och jag är så glad att jag har gåvan att omvandla den till något positivt.
 
Jamen, sedär.
 
Tack. På riktigt, tack. För att du visat mig ett beteende så oacceptabelt att jag aldrig kommer kunna bli som du.
 
Tack för att jag kommer bli en så mycket bättre människa än vad du någosin varit.

Kommentarer
Jennie säger:

Du är redan en mycket bättre människa.
Det har du alltid varit och jag är övertygad om att du alltid kommer vara det! <3
Kram

Svar: Tack! <3
Maria P

2013-09-21 | 21:40:15

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback