Maria P

Oj, säger jag bara.

 

Jag trodde jag grät under dagen. Men snyftningarna som kom när jag såg ledsna kollegor, barn och föräldrar var bara en föraning om vad som komma skulle.

 

När E reste sig. Sa att hon skulle gå hem. Hem från vinet, maten, festen. Hem från spellistan som hann loopa tre varv medan vi var där.

 

Då gick det in. Då förstod jag äntligen.

 

Och där och då bröt jag samman. Fullständigt, totalt. Kände armar, händer, hörde röster. Kinder mot min. Jag minns inte hur länge jag satt med ansiktet i mina händer eller vad som sen hände men plötsligt kände jag hur jag var i As famn och just då fanns inget annat än den. Länge, länge fanns bara den och sakta kom jag tillbaka till världen. Tårarna började ta slut, sakta sinade de.

 

Det blev bara så verkligt. Så otroligt påtagligt. A och E, som bara med en blick kan se hur jag mår. Som aldrig, aldrig behöver några ord. De enda två. De viktigaste. Det finns så många andra som är så viktiga, men de två som bara vet. De finns inte där när jag kommer på måndag. Och det spelar ingen roll att det bara är där de inte finns. Att de finns kvar i mitt liv. Just nu spelar det ingen roll, för det är där de ska finnas. De behövs ute i stora världen också, men i den där lilla, där ska de finnas.

 

Jamenvisst. Partypooper var det. Jag trodde det inte själv. Jag trodde jag hade gråtit under dagen. Men det var bara lugnet före stormen. Men det här får folk ta, och det gör de. De vet, allihop. Och vi klarar det tillsammans. Jag tror det var T som viskade det, men jag vet ju inte för jag såg inte.

 

Tillsammans.