Maria P

Idag tänker jag att det kommer bli bra. Jag behöver bara intala mig det själv också. Oron sliter och drar, men jag vet ju innerst inne att jag kommer komma i fas och då blir allt bra igen. Sen att just idag var en skitdag, det lämnar vi därhän. Underbara E stöttade upp, som vanligt, och sen fick jag ett stöttande ord från chefen. Stöttningen kommer från alla håll just nu, och även om en chef är en chef är en chef, så finns det inget som säger att den personen behöver se mig enbart som något hon betalar för. Hon stöttar mig, det vet jag och den uppskattning jag känner från både henne, kollegor, barn och föräldrar gör att jag innerst inne känner att det kommer bli bra.

 

För jag kommer hålla ihop det. Jag vägrar tappa det just nu, för om, om, om jag gör det, så kommer så många andra bli lidande. De som skulle bli mest lidande är de som minst förtjänar det och för dem tänker jag hålla ihop. De är så små och oförstörda, och för dem tänker jag klara det här.

 

Förstår ni vilket privilegium det är att arbeta med barn? Jag har ju inga egna, istället har jag den stora äran att dagligen få låna ungefär fyrtio stycken. Och jag kan lova att bland fyrtio barn, finns minst en, varje stund, som just då är lyckligast i världen. Och hittar jag bara den som just då strålar allra mest, då orkar jag ett tag till. Annars finns mina underbara, fina kollegor. Och jag tar varje stund, att få möta en glittrande blick. Att få hålla om, få ha i famnen. För med ett barn i famnen blir jag trygg. Varm.

 

De ska få en visa. Jag är dålig på texter, men den här gången spelar det ingen som helst roll. Förra gången jag skrev något, blev det bara en melodi. Nu har jag skrivit en ny melodi och texten börjar ta form. Den visan, är till barnen. De underbara, kloka.