Maria P

Mycket trevligt julbord med fina kollegor igår. Jag var glad hela kvällen och Han höll sig på sin kant. Avvaktande. Jag visste att Han var där, men jag fick vara någotsånär ifred.

 

Idag blev det en löptur på nästan tolv kilometer. Det satt fint. Visst, Han drev mig, men dels gjorde jag det för att det var längesen jag gjorde en långtur nu, dels för att förebygga att Han skulle kasta sig över mig med näbbar och klor.

 

Han pockar på uppmärksamhet just nu. Och det beror på att jag äter. Självklart beror det på det. Men han får faktiskt lov att vänja sig. För mitt tjugohundrafjorton ska inledas med ett projekt som jag tänker kalla Åtta veckor vanlig. Jag ska vara vanlig. Äta vanligt, röra mig vanligt. Få en vanlig mage och ett vanligt tänk kring mat. Jag väljer ordet vanlig, eftersom jag avskyr ordet normal. I åtta veckor ska jag kämpa och se vad det ger för resultat. Jag tror Han börjar få separationsångest, för Han härjar med mig hejvilt. Att ha tänkt tanken färdigt och dessutom avslöja den, gör Honom galen, min puls är skyhög i skrivande stund. Men jag har bestämt mig, även om Han, troligtvis, kommer straffa mig. Han kan få göra det, Han har ett par veckor på sig. Den första januari ska jag vända Honom ryggen och gå. J vill att jag omfamnar allt som är jag och jag tänker visa Honom att Han får tycka att det är jobbigt. Han får ha separationsångest. Han kan tillochmed få en kram. Men Han ska inte få vara en del av mig när det här är över.

 

Detta innebär att jag behöver hjälp. Jag har pratat om att bli redo, men det blir jag inte. Allt sker två gånger, eller kanske snarare trehundra. Eller hur? Du vet vad jag menar. Du sträckte ut en hand, jag tar den nu. Jag är långtifrån redo, men det funkar inte att vänta ut det. Jag tar Din hand. Lovar Du att hålla i den? För jag kanske släpper, och då behöver Du hålla hårt, även om jag rycker och sliter för att komma loss. Även om projektet är mitt, så kommer jag behöva vägledning och stöd, för jag kan mycket väl avbryta det och då behöver någon knuffa rätt mig igen. Du har lovat att Du går bakom mig, men får jag stanna till en stund? Vänta in Dig? För jag vill ha Dig bredvid mig, åtminstone till en början. Kan Du kliva fram några steg och ta mig i handen? Kan Du hålla den?

 

Håller Du kvar? Orkar Du? För om Du inte gör det så vill jag inte belasta Dig, vi har alla nog med vårt.

 

Redan nu är jag redo att vända om och hoppa av det här, trots att jag inte ens börjat. Jag lider av separationsångest jag också. Det här är ett förhållande jag levt i länge. Och visst, det är destruktivt, men det är trygghet. Jag vet vad jag kan vänta mig. Och samtidigt vet jag att Han behöver bort. Inte bara tystas för stunden, som förr. Utan bort. Då räcker det inte med att jag är vanlig, jag kommer behöva hjälp från alla håll; såväl vänner som proffessionella behöver sättas in.

 

Från det ena till det andra.

 

Jag har skapat igen. Jag har fått till en melodi, och den är faktiskt vacker. Och den har visat sig gå att göra mycket med. Den har en mottagare, självklart har den det. Det har alla mina melodier. Redan när första tonen kommer, vet jag till vem den är. Men det är aldrig så, att jag tänker att nu ska hen få en visa, utan någon ger mig en melodi, helt omedvetet. Alltid utan text. Bara melodier. Och den här är vacker. Den är sin mottagare, på pricken. Den kom över mig förra veckan, i en helt annan situation än jag är van vid. Mottagaren var inte ens där, långtifrån. Men plötsligt började jag nynna, och jag visste direkt vem jag nynnade för. Jag blev så glad, för det var längesen en melodi kom in i mitt medvetande så.

 

Mitt huvud är tomt. Kroppen är trött. Han är galen. Han kommer inte lämna mig ifred inatt. Men jag vet det, jag får lov att hantera det. Jag pratade för högt igen, jag vet vad konsekvenserna blir. Innan mina åtta veckor är slut kommer jag ligga blåslagen många gånger, men jag ska segra. Jag tänker fokusera på det ikväll.

 

Ikväll och inatt.