Maria P

Jag ligger ner igen. Och jag kunde lika gärna bli sparkad på, för det är så det känns. Inombords känns det som en implosion, fast långsam. Det knycklar ihop sig där inuti, som en plastpåse som någon suger luften ur. Jag sugs inåt, kroppsligt och själsligt. Mitt innanmäte blir som en ihoptryckt påse, alldeles knycklig och rynkig och jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet att det inte är bra. Men dagar som de som varit måste bestraffas.

 

Ikväll skrattar Han inte. Det kommer bara en hånfull fnysning. Ett konstaterande. Jag är patetiskt svag. Inte ens skrattet vill Han ge mig. Det är jag inte värd.

 

Och då förnedrar jag mig ännu mer. Krälar i stoftet för Hans bekräftelse. Hans förlåtelse. Men Hans blick är iskall och jag blir som en hund som gör vadsomhelst, vad som än krävs, för att Han ska trycka på klickern, ett enda tecken på att jag gjort rätt.

 

Han blir svårare att blidka. Dagar som den här, är det stört omöjligt och jag borde bara släppa det. Släppa det, erkänna att Han vann och ge fullständiga fan i vad Han gör med mig då. Kanske blir Han handfallen av mitt agerande. Kanske skriker det i mig ännu mer, kanske börjar det slita, slita och dra. Kanske är det värt det.

 

Men orkar jag chansa? Orkar jag det ikväll?