Maria P

Idag har jag varit i stallet. Jag har mått bra. Njutit. Trivts. Klockan sex var jag i stallet och en timme senare var alla djur utfodrade och utsläppta i mörkret. Då passade jag på att ladda upp med lite kaffe och en tallrik gröt.

 

Stallsysslorna flöt på som de skulle. Då och då passade jag på att kramas lite med vovvarna och när det ljusnat gick jag ner till fölstona och gav dem lite frukost och såg till att de hade det bra. Som vanligt fick jag även lite extra städ utfört. Det känns alltid gott i kroppen att ha fått göra fint i alla skrymslen och vrår.

 

Jag hade ingen lust att leta hästar i mörkret, så vid tretiden började jag plocka in dem igen från hagarna. Det medförde att jag var helt klar vid fyra. Då hade jag varit däruppe i runt tio timmar och jag är i efterhand nöjd med mitt dagsverke. Visst finns det alltid saker att göra i ett stall, där blir man aldrig klar, men jag ska dit nästa helg igen och vara där heeela helgen, och då har jag lite planer på vad jag kan plocka med.

 

Jag gillar att gå där ensam. Det ger mig tid till reflektion. Och just idag gick jag och tänkte på det här med tillit.

 

Jag såg nämligen en del likheter mellan att ta hand om stallet, och mitt jobb. Båda bygger på en enorm tillit.

 

Hästarna, liksom barnen, är helt beroende av att jag är fullständigt trygg i det jag gör. Tvekar jag, märks det och både barn och djur påverkas av det. Både hästar och barn är helt beroende av min omvårdnad. Båda har behov som behöver uppfyllas, behov de inte kan uppfylla på egen hand. De behöver min guidning i nya situationer. Båda är helt enkelt avhänginga att jag är kompetent i det jag gör.

 

Och, självklart, har vi tilliten som K och J visar mig, enbart genom att be mig ta hand om deras hästar. Den tilliten är fullt jämförbar med den tillit barnens föräldrar visar, enbart genom att överlåta sina barn i min vård, varje dag. Alla ger de mig något av det käraste de har. K och J lägger, rent krasst, sitt levebröd i mina händer, helt bortsett det ekonomiska värdet, bara i hästarna som sådana. Föräldrarna på jobbet ger mig det mest värdefulla de har. Det abslolut finaste i deras liv.

 

Det är så många som litar på mig, som blir beroende av mig, i dessa situationer. Situationer som är min vardag. Situationer där jag sällan behöver tänka, där jag får det att flyta.

 

Jag vet att de kan lita på mig. Precis som de tycks veta det. Jag hoppas och tror att de aldrig skulle anförtro mig allt detta fina annars. Det är ett enormt ansvar, vilket jag axlar med glädje. För jag finner stor tillfredsställelse i det jag gör, vare sig jag är på jobbet eller i stallet.

 

 

Jag har aldrig arbetat heltid med hästar, men jag måste säga att jag älskar det. Jag har full förståelse för att en hästskötare tycker jobbet blir slitigt. För det kräver sitt. Det är tungt. Det kräver tempo, det kräver noggrannhet och, i många situstioner, full fokus. Det krävs att alla mina muskler samspelar in i minsta fiber, med varandra. Min kropp behöver vara under min fullständiga kontroll för att arbetet ska flyta. Jag behöver orka vara ett steg före i tanken, för att jag ska få något gjort. Planering, rutiner och flexibilitet.

 

Det finns få jobb som sliter så på kroppen. Det finns få jobb som kräver så mycket av varenda muskelgrupp. Hela kroppen arbetar, hela tiden.

 

Ja. Jag förstår att det finns de som tröttnar. Jag har det som hobby. Jag behöver inte vara där, jag gör det för att jag vill. Jag gör det av kärlek till djuren och för vänskapen. Jag gör det för att jag är fri där. Fri i tanken, fri i kroppen. Jag gör det för värmen hästarna ger mig.

 

Jag älskar det.