Maria P

---

Jag tar ungefär en timme på mig att springa milen. Lite mer idag, när det var ett nytt spår där jag inte riktigt hittade och dessutom backigt. En timme är rätt lång tid, och man hinner tänka en del.

 

Jag tänkte tillbaka på eftermiddagens BodyBalancepass. På hur stenhårt jag jobbade, hur svetten rann, hur trött jag var i varenda muskel. Jag klarade hela planksekvensen och gjorde nog mitt livs pass.

 

Och jag var missnöjd. Det låter ju hur löjligt som helst, men det var jag. För jag vinglade som en boj i storm under balansdelen. Stod och svajade under hela tiden jag stod på vänster ben. Den yttersta förnedringen kom när jag faktiskt fick sätta ner högerfoten en gång, för att sedan hitta balansen igen.

 

Jag tänkte tillbaka på känslan efter Vårruset. Jag gjorde en tid jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om. Jag funderar fortfarande på om jag läst fel någonstans. Jag låg i en flämtande hög direkt efter mål.

 

Och ändå blir jag förbannad av det faktum att jag tre minuter senare hoppade på cykeln, som ingenting, och trampade mig uppför backarna hem. Jag blir förbannad av det faktum att jag ens kunde röra mig. För då kan jag ju knappast ha tagit ut mig?

 

Sånhär är jag. Det här är prestationsångesten i ett nötskal. Jag kan topprestera, inom vadsomhelst, och ändå se tillbaka på något som kunde ha förbättrats. Aldrig nöjd.

 

Jag vet att det finns folk som är avundsjuka på min förmåga att slå mig fram. Det finns de som önskar att de hade lusten, tiden och orken till att träna som jag gör. Uppnå de resultat jag uppnår. Det är personer som berömmer mig och tycker att jag jobbar bra.

 

Jag jobbar. Hårt. Men inte bra. Aldrig bra.

 

Jag kan se resultaten. Visst. Jag står i spegelsalen under BodyBalancepassen. Jag har gott om tid att syna min kropp under långsamma, styrkekrävande sekvenser. Jag känner hur jag orkar. Jag ser att jag står rätt. Jag noterar muskulösa armar, stolt bröstkorg, starka ben. Jag ser en kropp jag får beröm för (som den största majoriteten är helt ovetandes om hur den blev som den är, men det är en annan historia). Jag uppnår noterbara resultat värda att jämföra med andra.

 

Och ändå vill jag vidare. Hela tiden vidare. Förbättras. Starkare. Snabbare. Orka mer, orka längre. Jag nuddar vid målet för att strax därpå klappa ihop, får börja om. Missar ett pass, och det känns som om allt jag dittills gjort varit helt förgäves. Hjärnan vet, hjärtat får en fix idé. Och så rullar det på. Målet flyttas innan jag når fram. Pausar aldrig vid ett delmål utan sätter ett nytt, högre innan jag är där.

 

Som jag skrivit om tidigare, så har jag sett ut min syndabock.

 

Om Hon bara visste vad Hon ställer till med.