Maria P

Jag är aldrig sen till jobbet. Det vågade jag mena fram tills idag.

 

Sen påstår Y att det inte räknades idag, men det tycker jag.

 

När bussen skulle backa ut från busstationen så... kom den ingenvart. Som passagerare kändes det ungefär som när man har glömt handbromsen i. Ett litet lyft, liksom. Inget mer. Den stackars busschauffören grejade och grejade, men hon fick inte bussen att röra sig ur fläcken.

 

En hjälpsam busschaufförskollega kom fram och tipsade henne om att pumpa ur all luft ur bromsarna, för att sen pressa in ny (ja fråga inte mig hur det fungerar rent praktiskt; det var så de sa). Sagt och gjort, efter ytterligare ett par minuters trixande kom vi iväg, fem minuter sena.

 

Vi kom till nästa hållplats, tvåhundra meter bort. Där blev det samma sak igen. Vi blev stående i runt tjugo minuter. Under den tiden hann jag ringa Y på jobbet och förvarna om försening. Ytterligare fem minuter senare hann jag bestämma mig för att ta tåget istället. Det gick i tid och tack vare det så var jag ynka sju minuter försenad till jobbet.

 

Det kan tyckas aldrig så lite. Nu är det dock så att jag gärna larvar omkring på jobbet någon kvart innan jag börjar. Jag var helt enkelt i chock. Jag är ju aldrig (nåja) sen. Aldrig, liksom.

 

Nåväl. Dagen blev fantastiskt bra och jag hade kul med min grupp. De börjar bli stora nu, mina små skruttisar. Såpass stora att jag kan ta hela ligan själv om det krävs, sju tre-/fyraåringar, på promenader. Jag kan lita på dem. De har funderingar som är så kloka. Finaste barnen.

 

Lite kramkalas med A gjorde som vanligt dagen ännu bättre och vi laddar tillsammans inför imorgon. Då blir det partaj och vin och långa pratstunder ute i kylan. Luftfuktighetskontroller, som jag och A väljer att kalla det. Livsnödvändigt för fröken Persson, är väl den sanna beskrivningen.

 

Nehej. God natt, hörrni.