Maria P

Idag öppnade jag munnen och sa det. Efter mycket velande, trots att jag egentligen redan bestämt mig sedan veckor, månader tillbaka.

 

Jag slutar i kören.

 

Jag kör på terminen ut, sen får det vara bra.

 

Jag har varit med där i sju år. Sju fantastiska år. Jag hade bott i Karlstad i fem dagar när jag blev välkomnad in. Det är i Söt Likör som jag knutit flera av de närmaste banden här i stan. Det var i Söt Likörs broderkör CMB som jag hittade Finaste.

 

Kören har utvecklat mig. Jag har utvecklat kören. Jag har fina minnen och mindre fina minnen. Jag har skrattat, gråtit, skrattat så jag gråtit. Legat i en skrattande hög på golvet, legat i en pöl av ångesttårar; bokstavligt talat blivit upplyft av L. Vägrat äta, vägrat sova; blivit itvingad mat, lagd i en soffa. Blivit så omhändertagen. Tagit hand om.

 

Utan kören vore jag en annan person. Det är med vemod, men till viss del också lättnad, jag nu tagit det definitiva beslutet.

 

Och varför nu?

 

Jo. I vintras tog jag det aktiva beslutet att vara kvar, trots att jag ibland fick släpa mig till övningarna, helt utan lust. Jag visste att sist jag mådde riktigt, riktigt dåligt, så fanns kören där. Så även denna gång. Jag trotsade oviljan och fick tillbaka lusten, till livet, till sången.

 

Och där och då slutar jag. Så kanske jag får känna saknad, och slippa se tillbaka på en sista tid med ångest och olust. Får jag avsluta med glädje, så blir det med lust och glädje jag kommer tillbaka som exilsyster.

 

Som L sa förra veckan; det har slitit i mig länge. Nu är det sagt.

 

Och snart är det gjort.