Syndabocken
Jag har sett ut min syndabock. Roten till det onda. Tror knappast det var det J avsåg i torsdags, men så blev det. Jag berättade och vi pratade om Henne i nästan en timme. Hur Hon pressade mig, och många andra, till resultat. Om och om igen. Talade om att vi gjorde fel. Talade om att vi inte dög.
Ingen uppmuntran, ingen pepp för att vi ägnade oss åt det vi älskade. Bara bannor om vi fick svårt att dyka upp.
Förihelvete, vi var barn! Nio-, tolv-, femtonåringar. Som aldrig fattade vilken manipulativ och elak människa vi hade att göra med. En jävla häxa som favoriserade och sen kastade i soptunnan. Berömde för att senare bespotta.
Oavsett hur jag utåt hanterade allt, så tror jag att barnet, den unga tonåringen i mig, fortfarande bara vill få höra att jag minsann gjorde det jag kunde. Och att det var rätt, på mitt oerfarna sätt. Men det fick jag aldrig. Vi fick aldrig det. Fick aldrig chansen att testa, misslyckas och testa igen, med en ny lyckospark i baken. Bara förmaningar, suckar.
Hon var den vuxna. Skulle agerat annorlunda. Sagt annorlunda. Barn behöver stöttning. Förvirrade tonåringar behöver en stadig hand att hålla i. Hon släppte taget när Hon skulle behövts som mest.
Hon var inte våra föräldrar. Skulle aldrig kunna bli. Men Hon fanns där. Dagligen. Och bröt ner.
Hon.
Min syndabock.
Kommentarer
Trackback