Maria P

Hans vedervärdiga, ihåliga skratt ekar i huvudet. Han hånar mig. Jag felar i Hans ögon och Han vet att Han har övertaget.

 

 

Idag kan jag inte stoppa och Han vet att Han kan göra med mig vad Han vill. En dag som denna vet jag inte var det slutar. Han är arg, men Han njuter av att jag är i Hans våld. Det ser så bra ut utåt, men jag vet att alltihop, må så vara att det är blott en tredjedel av rekommenderat, ses som frosseri och jag kommer få lida för det.

 

Tankarna går dit allt oftare. Han är allt närmre att göra mig till den A förbjudit mig att bli. Snart räcker inte daglig träning, snart funkar inte smärtan de sylvassa naglarna mot fnasig, jackig underarm ger. Han vill driva mig längre. Så jag kämpar mot dagar som denna, men hur länge orkar jag kämpa?

 

 Ingen behöver någonsin få veta

 

Ser mig i spegeln, ser hur Han låter mig se hur kroppen växer medan jaget krymper. Han påstår att jag kan reversera, men jag vet inte om jag vågar och A skulle aldrig förlåta mig.

Likt ett barn svarar Han an på socker. Det är Han som ger mig illamåendet. Han vill trigga fram en reaktion.

 

 

Han gör mig illa, och jag vet inte vad Han kan göra med mig. Han letar fel på mig, tror mig inte, för en sekund, även när jag vet att jag lyder. Han är som den dominante i ett destruktivt parförhållande. Bara väntar på minsta förevändning. Jag gör vad jag kan, tassar på tå, gör inget väsen. Låter Honom hållas, för Han har påstått att Han älskar mig. Bara jag lyder. Och så trotsar jag och Han skadar mig, gör mig illa, men till syvende och sist är det jag som krälar i stoftet för Hans förlåtelse.

 

Kommer Han någonsin lämna mig? Kommer min högra axel någonsin kännas tom?

 

Idag var jag trotsig, och det kommer betala sig.

 

Jag är så jävla patetisk. Så inihelvete svag.