En repris

Det här är till A. Jag skrev det för en dryg månad sedan. En dag när jag saknade henne och samtidigt mindes den gång då jag tappade mig helt, för att sedan sakta vakna till sans i hennes armar, med hennes röst och lugna hjärtslag som enda ljud.
 

 
Världen är så stor, så stor
Snälla, krymp den åt mig
Du vet hur man gör
Du vet hur du får mig att lyssna
Du kan balansen
Den hårfina balansgången
Mellan lugn och skarpaste allvar
 
När mörkret är som allra mörkast
Då vet du hur man tänder en låga

Snälla, kom
Ge mig något att fokusera på
Krymp världen till din famn
Din röst
Dina hjärtslag
Hjälp mig stänga av
 Hjälp mig hitta tillbaka
 
När allt är brus och blinkande ljus
Då ger du en enda punkt att se, ett ljud att höra
 
Intrycken tar över
Världen svindlar
Det snurrar, det spinner
Susande brus
Blinkande ljus
Om ändå jag kunde urskilja det viktiga
Om bara jag kunde filtrera
 
Du får mig att våga blunda
Hjälper mig att hålla för
 
Världen är så stor, för stor
Världen värker
Jag vet bara ett sätt att krympa den
Och du vet tusen sätt att krympa och att ge mig fokus
Du kan balansen
Den hårfina balansgången
Mellan lugn och skarpaste allvar

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback