Maria P

Inatt var Maran här och ville inte lämna mig ifred. Tillslut var jag rädd att somna om, för varje gång jag gjorde det, hemsöktes jag. Det blev en natt av sömnlöshet och starka, tydliga drömmar.

 

Skräcken, den paralyserande skräcken, blev lika påtaglig som den gången. Om och om igen, vaknade jag, med stela muskler, pumpande adrenalin och bultande hjärta. Med samma känsla som då. Samma skräck för att ens slumra till. Trots att jag kröp in i Finastes famn, kunde jag aldrig helt slappna av. Trots att det inte var verkligt denna gång.

 

Jag är lika trött nu, som efter ett löppass. Kroppen är helt slut. Hjärnan på högvarv.

 

Behöver komma iväg till jobbet. Kanske kan jag börja funktionera igen.