Maria P

Jag ligger i fosterställning i sängen. Jag ligger så av två skäl. Och dessa två är båda sprungna ur samma rot. Jag har ont i hela magsäcken och jag har ont i hela själen.

 

Jag har ont på grund av en tårtbit.

 

 

Det gick bra. Det var så kravlöst. Och det var så lite. Det gick bra. Det gick ner. Och sen gick det inte mer. Bort. Undan. Andas. Naglar, vassare än jag minns dem. Inga tårar, inget som kunde synas. Bet ihop. Det går, det kan gå. Bänken var inte till för att sitta på, men det måste gå, för jag kunde inte fokusera på att flytta mig. Andas klart, möta igen. Bort med alla spår, undan, väck med allt. Leende på.

 

Jag ligger i fosterställning och jag vill bara somna, men magen svider och själen gråter och det klickar som en flagglina mot en flaggstång och jag blir vansinnig på det där ljudet som klickar någonstans.

 

Jag ligger i fosterställning med blödande hjärta, med tankar som inte borde få finnas. Jag ligger och tänker att jag gjorde fel, felade igen och jag tänker på att det jag gjorde före och efter inte har räckt, inte kan kompensera. Min själ svider för jag vet att jag bara har ett par timmars ytterligare frist, innan middagen ska serveras. Och jag kan inte tänka på middag utan att själen svider.

 

Såfort jag orkar resa mig ska jag ta reda på varifrån det där förbannade ljudet kommer.

 

Jag ligger i fosterställning och jag blir förbannad på mig själv. Och jag blir förbannad på alla runtomkring. De säger att jag är klok, men jag vägrar tro dem, för ingen klok människa gör som jag. En klok människa vägrar tillåta något så abstrakt som en tanke styra ett helt liv. En klok människa reser sig upp och tar striden men jag bara orkar inte slåss så jag måste vara fullständigt dum i huvudet. Hade jag besuttit någon form av minsta klokhet så hade jag kunnat njuta av det andra kan njuta av, det andra ser som självklart.

 

Men förihelvete sluta!

 

Jag ligger där jag ligger och jag hör människor skratta på utsidan. Rösterna är unga. Och någonstans tar sig skratten förbi det där förbannade klickandet. Skratten letar sig in och jag orkar inbilla mig att de där unga som skrattar, de är kloka. De låter inga tankar bestämma. De kan njuta och när jag har bestämt mig för det, då ser jag hopp för människorna som skrattar. De är nog inte som jag. Och det gör mig glad. Och när jag kommit dithän, då kan jag somna.

 

När jag vaknar ska jag ta reda på varifrån det där klickandet kommer. När jag vaknar.