...och hjärtat svämmade över litegrann...

Ögonen. De varma, kloka, bruna ögonen. Leendet. Det hjärtinnerliga skrattet.
 
Dörren öppnades, där stod hon och hjärtat svämmade över litegrann och jag insåg hur mycket jag saknar henne.
 
Kaffe, kaffe, kaffe. Prat, skratt, ältande. Ord som bara kommer och som sen visar sig vara aldrig tidigare uttalade. Insikter, bön om hjälp och löften om armar som tar emot i fallet. Klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol, bara med henne. Ögon som ser. Öron som hör. En själ som aldrig behöver ord. Ett hjärta som brinner och som vågar. En famn som är min när jag vill det. Starka armar och händer som aldrig, aldrig släpper taget. Ett ljus som brinner i en stor, mörk värld och som aldrig låter regn eller vind släcka det.
 
Ingen annan förstår balansgången. Ingen annan vet när det är dags att plötsligt växla spår.
 
Ingen annan.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback