Maria P

Idag, för ett år sedan, räddade E mitt liv. Det kan låta dramatiskt, men jag är övertygad om att det är sant. Kanske inte i fysisk mening; jag har aldrig sett bara en enda utväg. Men mentalt. För ett år sedan påbörjades en resa jag ofta ångrat att jag följde med på. Eller följde med... jag blev inpackad i en koffert och medtvingad.

 

Jag har varit förbannad. Jag har vänt mig mot dem som brytt sig mest. Jag har varit så tacksam. Är, i grunden, hela tiden tacksam. För de som fått utstå mest ilska, de har stått kvar. Inte vikt en millimeter.

 

Hela historien finns här. Läs den (kanske igen?) om ni vill. Mycket stämmer fortfarande.

 

Min resa är långtifrån över. Jag vet inte om den någonsin kommer ta slut. Vissa lär sig leva med problematiken, ett sorts sida-vid-sida-förhållande. Andra blir helt av med sina nojor. Åter andra får kämpa livet ut. Och jag har ingen aning var jag hamnat när min kamp är över.

 

Jag vet bara att såhär länge har jag aldrig behövt kämpa förr, och det hade jag nog heller inte den här gången, om det inte varit för E. För jag hade troligen, som alla andra gånger jag trillat ner i min mat- och träningsproblematik, snart kravlat upp igen, om än tillfälligt, utan att ha tagit tag i problemet som grund. Nu gräver vi, J och jag, långt ner under marken och rötterna börjar synas. Det är bra, för jag ser allt på ett helt annat sätt nu, än sist jag varit nere och vänt.

 

Tack, E, för att du räddade mitt liv. Tack, för allt ditt mod.

 

 

Gårdagen då? Vad hände?

 

Jag kraschade. Totalt. Efter inlägget igår blev det bara värre och tårarna kom. Underarmen svider än. Jag lugnade mig någotsånär tillsist och vid elva kom Finaste hem. Då var jag helt slut, och till sist lyckades jag somna.

 

Jag drömde om Henne. Vilket inte är konstigt, för det är Hon som i grund och botten har orsakat allt det här. I flera år tryckte hon ner mitt tonårsjag, och hade det inte varit för Henne och Hennes sätt att se prestation före person, så hade jag aldrig behövt leva med den här typen av prestationsångest.

 

Fattar ni hur djupt rotad Hon är? Jag kan fortfarande rabbla Hennes telefonnummer och det har jag inte slagit på snart tio år. Jag har inte bevärdigat Henne med så mycket som ett "Hej" på säkert fem år. Avskyn mot Henne och allt hon gjort sitter djupt i hjärteroten.

 

Men som jag nämnt, får avskyn inte ta över. Jag lägger all energi jag har, på att istället omvandla det till kärlek åt dem som förtjänar det. Finaste. Familjen. Barnen. Kollegorna. Vännerna.

 

Jag tänker vara bättre än Hon.