- Maria P

Ensamheten är värst

DATUM: 2013-10-23 TID: 23:02:00
3 person(er) har tyckt och tänkt om det här
KATEGORIER: Tankar, ord och gärningar, Ätstört

Ingen jag träffar, vet vad jag pratar om. Ingen som säger det högt, åtminstone. Folk ser förstående ut och ingen tvingar mig till någonting men det har enbart att göra med att jag förbjudit dem att tvinga. Det handlar bara om ett förhållningssätt jag fått lära ut.

Men jag förstår dem, alla i min närhet har min förståelse.

För de kan inte veta hur det är att bli styrd av någon som till syvende och sist är en själv. Någon som ju faktiskt, rent krasst, inte existerar mer än i mitt skruvade huvud. Hur ska någon kunna begripa att jag är så jävla rädd för... ja, vaddå? Luft? Eller inte ens det, utan en tanke. Det går för fan inte ens att ta i, och ändå är jag totalt vettskrämd.

Ni ska veta att jag misstror mig själv. Inte bara ibland, utan dagligen. Jag tänker att jag fejkar. Att jag, aktivt, väljer bort vissa saker. Och ja, det gör jag väl, men det är ett bortval av tankar och tårar, snarare än av annat. Det är ett bortval av ångesten. Det är aldrig så enkelt som att jag inte äter, bara av ren vana. Jag har en tanke med det, hela tiden. Mental självbevarelsedrift. Och kroppen kan inte må bra, om inte hjärnan gör det. Eller? Och fastän jag vet, fastän jag själv känner slitningar och dragningar så inbillar jag mig att det är ett spel för gallerierna. Skådespel, rakt igenom. Fejk, fejk, fejk. "Jag kan återgå till ett vanligt förhållande till mat imorgon, varför gör jag inte det?". Men så testar jag och då känner jag saker som inte går att fejka fram. Jag läser på en blogg eller sida eller i en artikel och känner igen varenda tanke. Allt kan handla om mig. Och där står sånt jag aldrig sagt högt. Sånt som bara den som vet, på riktigt vet, kan tänka.

Det är bara då jag får bekräftelsen. För ensamheten är det värsta.

Och kom inte och säg, att jag inte är ensam i det här. Jag vet att vi snackar tusentals med mig, men ibland behöver jag hen som bah "Äh, vafan, vi ger oss ut och tokspringer en mil och sen dricker vi vatten och så är det bra med det". Hen som kan säga, face to face, att hen vet vad jag pratar om. Jag orkar inte läsa mer, jag vill få höra det. Jag vill få se det. Och jag vill få den fysiska bekräftelsen av någon som tycker att "Nu spelar vi med och satsar stenhårt på minus". För det andra har jag hört. Det andra kan bota mig, men jag behöver någon som kan vara undantaget. Det jag behöver när peppen inte räcker. Bland personer som rent fysiskt finns i min närhet, känner jag mig just nu så jävla ensam.

Men ni andra. Bara fortsätt försöka förstå. Låtsas förstå. Och om ni inte kan det, så döm inte. Bara existera. För alla är viktiga, det är inte tu tal om annat. Alla som vet, men som inte kommenterar. Alla som vet, har blivit uppläxade av mig men ändå tjatar och skäller. Alla som inte har en aning, men som ändå ser och ler och ger mig glada, stärkande ögon. Alla som överhuvudtaget bryr sig om min existens. Ni behövs, i direkt kontakt eller i periferin. Alla ni behövs.

Men lite balans skulle sitta fint.

Kommentarer

Johanna säger:

Bra skrivet! Känner med dig. Stor kram!

2013-10-24 | 06:48:22
Bloggadress: http://johanna.livskick.nu

EnAnonym säger:

Jag hänger inte med - vad har personer du möter försökt tvinga dig till?
Bara att du skriver att du har fått lära folk att när de förhåller sig till dig så får de inte tvinga, låter helt absurt i mina ögon. Är det vuxna människor vi pratar om?

Att det är svårt för folk utan ätstörningar att fullt förstå är väl självklart, MEN det kan väl inte finnas vuxna människor i det här landet som på allvar tror att tvång någonsin är lösningen på något problem?! Har du råkat ut för några så får jag verkligen beklaga och hoppas att de har vett nog att rannsaka sig efter att du förklarat att du inte fungerar under tvång.

Angående att du känner dig som fejk. Kan det inte bara vara så att du är lite mer mångfacetterad än vanliga "enkla" människor? Finns det inte utrymme för flera sidor och personligheter i en och samma person? Kan du inte vara lite av varje och just därför vara du? Du är kanske helt enkelt mer än många andra?

Fina, underbara du Maria. Jag önskar så att du får må bra. Jag förstår nog inte, men jag skulle vilja. Är nog för låst vid mina egna problem och grubblerier. Men det är inte många som förstår min situation heller.
Ett halvårs stress har satt sig på mina ätstörningar också, men de har tagit en konstig vändning. Stressen fick mig att tappa 8 kg. Jag väger som jag gjorde på högstadiet och helt ärligt ser jag förjävlig ut. Samtidigt som jag vill gå upp i vikt så finns det en del av mig som är nöjd med den låga siffran på vågen, trots att jag ogillar mitt tunna utseende. Det är som om det är det enda jag kan kontrollera i mitt i övrigt kaotiska liv. men jag hatar utseendet och älskar siffrorna. Det är nytt för mig. Och skrämmande.

Svar: Tvång och tvång... Det handlar väl mer om att folk som inte fattar hur det ligger till tycker att "MEN ÄT NU!". De har svårt att förstå att det inte handlar om ett val, utan om en inre press. Och visst, jag jobbar i högt tempo och det är klart att jag behöver näring. Folk vill bara väl, men jag kan ibland känna att det finns människor som helst av allt skulle vilja sondmata mig, när de ser att jag inget får i mig. Så det är väl mer tjat, från dem som inget vet och som egentligen är oroliga; de har bara ett lite klumpigt sätt att visa det på.
Jag vet, tankarna är skrämmande. Jag vet inte hur jag ska kunna stötta dig i dem, för jag är i mångt och mycket likadan själv. Du har nämnt att du har barn, så att träna kan jag förstå är svårt att hinna med. Annars kan ju det förändra både siffror och utseende till det positiva, vartåt man än vill. Det blir farligt när den låga siffran blir lockande.

Jag var på samtal senast idag, och där vände och vred vi på var fokus kan ligga. Jag lider ju av en enorm prestationsångest, och jag slogs mitt under samtalet av att jag letar felen hos mig själv. Vi pratade lite om hur jag kan vända det; kanske kan du det också? Sluta se på siffrorna? Jag ska experimentera med att ta av mig tidtagaruret, så jag kommer inte ha något annat än den rent fysiska känslan att gå på, så att räkna förbränning blir uteslutet. Ångest? Ja. Men ångestkurvan peakar under en kort stund, sen vänder det igen. För kroppen orkar inte ha ångest för länge, så under förutsättning att vi inte står under akut dödshot så släpper ångesten tillslut. Kan du fokusera på vad kroppen behöver och mår bra av, och sluta titta på utseendet och på siffrorna på vågen? Varje gång du går förbi vågen istället för att kliva upp på den, kommer du må skit. Men det släpper. Det går att vara sin egen, stenhårda KBT-terapeut. Och istället se vad som är positivt med just DIG. Jag vet inte vem du är, men jag misstänker att du är en av de (runt sextio) personer som har dina barn på mitt jobb? Och så mycket vet jag om alla föräldrar, att jag kan säga att de har danat fantastiska barn, allihop. Börja där. Du är en kick-ass-förälder, det kan jag som (förmodlig) pedagog till ditt/dina barn garantera.

Nej, jag ska sluta nu. För jag är ingen expert, jag vet ju inte ens hur jag själv fungerar. Och jag kanske inte ens hjälper.

Men du...

Här kommer en stor kram via cyberspace.

Ta hand om dig.

Maria P

2013-10-24 | 21:58:04

EnAnonym säger:

Men, nu blev det ju helt fel! Tack för peppen, men det var ju meningen att jag skulle få dig att känna dig bättre, inte stjäla "showen".

Jag tror att besattheten av siffror på vågen just nu bara är ett sätt att få kontroll i ett kaos. Likväl är det skrämmande, men vad jag ville illustrera var att jag känner mig inte fejk - för jag är båda personerna. Både den som inte tycker att min låga vikt är bra/attraktiv och den som i smyg hurrar när det tickar neråt.

Du är inte fejk. Du är mer genuin än de som inte vågar erkänna att det finns fler sidor på ett mynt. Tänk på det.

Bamsekram tillbaka!

2013-10-27 | 21:08:47

Trackback