Maria P

Att komma tillbaka till jobbet efter helgen är alltid bra för mig. Jag mår bra där och det blir en vardag med sköna rutiner. Dagen har gått utan några direkta fadäser och på eftermiddagen hade vi skaparverkstad med teckningar och målarfärg både högt och lågt. Vet inte vem som trivs bäst just då - barnen eller jag.

Dessutom har jag upptäckt att om jag ligger på gasen och har lite flyt i trafiken så hinner jag till BodyCombatpasset, även fast jag stänger. Så idag kom jag in på gymet, med andan i halsen och visst fanns det plats kvar. In som en skållad ekorre med allt i ett skåp och sen i ett huj in i salen med typ tjugo sekunder tillgodo.  Helgens krypande känsla av ångest slogs undan och den där tvåmetar'n med ett antal för många öl i kroppen fick sig en omgång som hette duga. Snart, snart, snart är jag färdig med honom. Det börjar jag känna.

Mår bra i kroppen. Det har jag känt förut, och sen har jag kraschat. Men jag tänker inte ge upp, för jag vet ju att ljuset finns där. Och nu går tankarna snarare åt att börja hoppas på att det här är den gången då det ska få vara bra. Istället för att bittert tänka att jag snart trillar dit igen, så hoppas jag ännu mer för var gång det känns som om det vänder. För det ska vända. Den här hösten ska bli så mycket bättre än den förra. Den kan bli det.

Det börjar jag känna.