...

Ångest, ångest, ångestdag. Naglar mot underarm, allt för att flytta smärtan inifrån och ut. Armen är täckt med små, små skorpor. De trillar av men inget blod. Små, mörka halvmånar.
 
Men smärtan inuti dövas.
 
Tankarna försvinner inte. Jag trodde de skulle tystas, åtminstone litegrann, nu när jag börjar komma närmre inpå kärnan, men sånahär dagar blir allt lättare att bära enbart om jag trycker naglarna i armen. Svedan är nästan outhärdlig, men smärtan inuti är så mycket värre.
 
Sånahär dagar förbannar jag mig själv och min barndoms och ungdoms naivitet, för att jag lät en enda person bryta ner mig så. Så omärkligt, så långsamt att det skulle visa sig först i vuxen ålder. Jag förbannar mig själv för att jag tillåter en människa som inte längre finns i min närhet, en människa jag ser kanske en gång om året, påverka mig och ge mig ett självskadande beteende.
 
Du är borta ur mitt liv. Snälla, försvinn ur mitt huvud. Släpp mig. Snälla, släpp. För det är först när du släpper, när jag släpper, som Han på axeln kan hoppa ner och gå sin väg för att aldrig återvända. Och den här gången vill jag ha ner Honom för gott. Han ska aldrig mer få komma tillbaka.
 
Men då måste du släppa. Och jag.
 
Snälla.
 
Kan vi inte bara göra det?

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback