Maria P

Sådär.

 

Tåget lämnade Karlstad runt en halvtimme sent. Men hey, jag hade en full termosmugg, åtta timmars komptid som jag var i full färd att ta ut, inga tider att passa och således all tid i världen. Sen att Trafikverkets värdar knallade runt och småpratade och frågade om och i så fall hur vi som passagerare påverkades av förseningen, enbart för att visa lite good will, gjorde ju knappast saken sämre. Solen sken, folk i allmänhet verkade ganska oberörda av väntetiden och ja, jag var nöjd ändå.

 

Veckan har i stort varit alldeles lysande, faktiskt. Mitt möte med J i onsdags fokuserade på just det, att värna om de fina stunderna, och tillåta dem att komma till mig när de vill det. Det handlar inte om att dra fram positiva minnen med tvång, utan snarare om att bjuda in dem. Vi tränade praktiskt på att bjuda in, välkomna och låta de ljusa stunderna uppfylla mig. Övningen var jättehäftig. Vi fokuserade på sånt som hänt under dagen och det som kom fram var sånt som verkat betydelselöst i stunden, men som sen visade sig kunna värma hela mitt jag.
 Träning, träning, träning. Det är vad som krävs nu. Inget tvång, men praktisk övning. Och med tanke på hur bra veckan känts, såväl yrkesmässigt som privat, har jag en massa bra bilder att låta komma fram, och kanske kan de pusha mig framåt under loppet imorgon.

 

I övrigt är jag nu installerad på hotellet och jag ska väl ta mig i kragen och ge mig ut på Hufvudstadens gator och se mig omkring. Kanske dra på träningskläderna senare och ta en ordentlig promenad. Varför inte Vasagatan upp och ta mig till Odenplan, där jag bodde sist?

 

Tål att tänkas på.