Maria P

Jag har kommit till en punkt där jag vägrar skämmas för mina problem med mat och träning. De som vet, när jag sätter mig vid ett matbord, de vet. De som inte vet kan fråga och jag tänker inte skämmas. Frågar de inget så behöver jag inte skylta öppet, så bekräftelsek*t är jag inte.

 

Nej. Jag skäms inte. Jag är inte stolt, men jag accepterar läget. Jobbar objektivt och accepterande framåt.

 

Vad jag dock har svårt att lära mig, är hur mycket stryk kroppen faktiskt tar av det här. Jag får ögonöppnare på ögonöppnare av sånt jag läser. Det är organ som stänger ner, tankeverksamhet som slutar fungera, det snackas stressfrakturer hit och dit. Och jag är inte dum. Jag vet.

 

Ändå blir jag lite ledsen. När jag börjar inse vad allt det här faktiskt gör med min kropp. Vad jag gör. Mot den. Jag blir överkänslig mot det mesta. Laktos, fett, kolhydrater... Jamenvisst. Fantastiskt bra, eller hur? Och bortsett från att jag byter mjölk, filmjölk och yoghurt mot laktosfria alternativ så vill jag inte förneka mig en massa, när jag väl kan tänka mig att äta, säg, en bulle. För det drar ner mig mer i mitt nojiga beteende.

 

Men. Hur. Fasen. Ska jag göra? För jag vet, innan jag brer en smörgås, att jag kommer få ont i magen. Samtidigt vet jag att kroppen behöver vänja sig vid kontinuerlig förbränning och vid att få näring att bryta ner. Men hur sugen blir jag på att äta när jag vet att det blir jobbigt (inte bara mentalt, för det har jag börjat kunna hantera) efteråt?

 

Ja, ni ser. Jag tänker inte skämta om I-landsproblem. Det här upptar en stor del av min vakna tid, även om jag kan skådespela mig runt det och aktivera mig med annat. Fokusera på annat.

 

Men ja. Jag blir ledsen. Jag förstör min kropp. Jag vet det. Korkad är jag inte. Den tar storstryk av min misshandel. Det är med slitningar i psyket som jag får beröm av Han på axeln varje gång jag går minus på kontot, för jag vet ju att det är fel. Så fel.

 

Men jag tänker få bukt med det här. Jag ska det.

 

Ska.