Maria P

Jag kan inte oläsa det jag skrivit, åt någon som läst.

 

Jag kan gå tillbaka. Se objektivt. Ta bort, revidera.

 

Men inte göra en gång gjort, ogjort. Så ligger landet.

 

Men jag kan förbättras. Hålla jobbet på jobbet och bloggen åt sidan av det. Och försöka förklara att orden ibland strömmar, ibland ogenomtänkta. Tänka på att på bloggen finns inte utrymme för kroppsspråk som komplement.

 

Jag känner mig dum, för mycket av det jag läser, när jag kikar tillbaka ett par månader, är inte jag. Inte egentligen. Men vem ska kunna veta det? Och visst ser jag hur det ser ut. Och jag kan se att den smilfink jag är på jobbet rimmar illa med det som står här.

 

Fast om smilfinken är mitt sanna jag då? För egentligen är jag ju betänksam. Hur har jag kunnat släppa på det så, helt utan att se det?

 

Min intention har aldrig varit att skada. Men det har jag gjort. Det kan inte heller göras ogjort. Men det får heller aldrig ske igen.

 

Den skada som Hon orsakade, för snart halva mitt liv sen, ska inte få färga jobbet negativt. Inte en gång till. Jag ska vända det till en styrka och bli den jag egentligen är.

 

Och jobbet ska inte färga bloggen. För det finns ingen där som gjort sig förtjänt av det.