Saknad
Jag saknar. Jag saknar dem något enormt. De är oersättliga och jag bara önskar att jag fick höra deras ljuvliga röster genom byggnaden. Se As kloka, bruna ögon. Bli omhållen; hårt, varmt och länge. Höra E när hon lugnt och sakligt pulveriserar ännu en dumhet. Lära mig ännu mer tack vare hennes sätt att vrida och vända på livet som vore det en pepparkvarn.
Jag blir helt tom inuti. Och det är så mycket som borde ha sagts. Sånt som jag aldrig kommer kunna säga. Jag bara önskar att jag kunde tänka på dem och se all glädje, men tomheten uppfyller mig som ett vakuum. Jag saknar tryggheten, lugnet inuti, bara jag mötte dem. Såg deras trygga gestalter. Lugna ögon, varma röster. Kloka ord.
Jag finner glädjen. Så länge jag inte tänker på dem. Och det känns så fel. För jag vill se tillbaka på dem med glädje. Men jag saknar dem för mycket, saknar dem så det skär som en slö kniv rakt in i hjärteroten.
Det går.
Men jag saknar dem så fruktansvärt...
Kommentarer
Trackback