Maria P

Jag satt och såg på TV och retade mig på en reklam. Tänkte göra en genusanalys och jämföra den med en hög andra TVreklamer.

 

Sen körde jag min vanliga ordning bland bloggar jag läser dagligen, och såg att du skrivit nytt, för första gången på nästan en vecka. Och där och då blev mina genuskunskaper helt oviktiga. Vi låter patriarkatet köra sitt sexistiska race någon dag till. För du är viktigare.

 

Älskade vän. Jag önskar jag kunde bära lite av din smärta. Det du går igenom... Jag kan inte föreställa mig det. Jag vet inte vad jag skulle säga om du ringde. Jag vet aldrig vad jag ska säga i sådana här situationer, men kanske behöver jag inget säga? För vi har varit ganska bra på det genom åren, att bara sitta bredvid och säga det absolut mest livsnödvändiga.

 

Tiden som ligger framför dig kommer inte bli lättare än den du redan gått igenom. Det vågar jag tyvärr lova. Du har en tid framför dig, som kommer vara tuff.

 

Men jag finns här under tiden. Om du behöver ett par dagar av att sitta i en soffa och bara existera, inget annat än bara det, helt utan att någon dömer dig för det, så hittar du hit. Vi behöver inte prata. Eller så behöver vi det, och det är också okej. Om du behöver någon i andra änden av luren, någon som inget säger medan tårarna flödar och orden stannar kvar inom; någon som bara lyssnar till gråten, så kan du mitt nummer. Eller kanske behöver du skriva? Det är du fantastisk på, och du vet att jag gärna läser dina texter. Du vet att jag inget säger.

 

Kom hit. Eller ring. Eller skicka dina ord.

 

Du vet hur du når mig, på vilket sätt du än må finna lämpligt.