...i Dina ögon tändes en skärpa jag aldrig tidigare sett...
Inatt kom drömmen nära, och det kändes sådär verkligt, som det gör ibland. Han kom emot mig, och det ryckte lätt i min högra stortå. Där kom han, väl medveten om sin kroppshydda, väl medveten om min kropps litenhet, i relation till hans. Hans små, uttryckslösa ögon. Rösten som inget sa, men som jag ändå kunde höra, djupt inom.
Inte heller i drömmen skrek jag, och precis som då, behövdes det aldrig; tillslut räckte mina viskningar. Och precis som då, önskade jag ändå att jag skrikit. Pulsen var lika hög, förmågan att slappna av, som bortblåst. Skräcken som ett djupt sår.
Sen kom Du. Du mötte honom, han såg Dig, men Du bevärdigade honom inte med en blick, han var som luft för Dig.
Och det gjorde mig arg, så fruktansvärt arg. I min dröm ville jag att Du skällde ut honom, klippte till honom, gjorde allt det jag aldrig gjorde. Men Du gick rakt förbi honom och när Du var framme hos mig, skrek jag på Dig och jag skrek att Fattar Du inte? Hur kunde Du låta honom passera? Bara gå? Han, han som är roten till alltihop? Ungefär så skrek jag och i Dina ögon tändes en skärpa jag aldrig tidigare sett; jag hade utlöst något inom Dig, något jag inte visste fanns och jag förstod att jag skulle få svar på tal. Du svarade att Nej, han är inte roten. Det vet du, sa Du. Han var en av många potentiella utlösande faktorer. Och jag skämdes, för jag vet ju att jag aldrig berättat för Dig, och då kan jag omöjligt kräva av Dig att Du ska avsky honom på samma sätt som jag; känna samma oförmåga till förlåtelse.
Du tog min hand. Igen. Höger - av någon anledning alltid höger, och vi började gå. Vart, vet jag inte. Och Du frågade inte om jag tänkte följa med. Du frågade inte, och Du drog heller inte med mig. Jag följde med, Du höll min högra hand hårt, utan att dra, vi bara gick. Jag vågade inte fråga vart vi skulle, utan jag följde med.
Sen började Du prata med mig och Din röst hade återfått den värme jag är van vid. I Dina ögon brann den varma eld jag är van att se, och det jag nyss sett var borta, för Du visste att jag lyssnade nu. Du förklarade att han inte är roten till allt som hänt. Han var ett ögonblick, för så många år sedan, och minnet av det, var enbart en utlösande faktor. Du förklarade att jag ska vara tacksam för det minnet, även om det skrämmer och tränger, för tack vare det, hann Du, och många andra, se och agera i tid. Tänk, sa Du, om det ännu legat latent? Tänk om ingen sett, när det bröt ut? Du förklarade också, att han inte är Han, han är ingen jag kan kämpa mot. Ingen jag bör lägga energi på mer. Han är ett minne, men han är inte, blir aldrig, Han. Det är inte han som skapat Honom.
I Ditt sällskap, började jag slappna av. Jag visste, att vart vägen än bar, så skulle det tillslut bli rätt. Med min högra hand i Din, orkade jag ta mig framåt. Du förklarade att det kommer bli rätt, även om det känns fel just nu. Och om den här vägen svänger åt fel håll, sa Du, då går vi tillbaka en bit imorgon, och så svänger vi åt ett annat håll. Och jag visste att Du, som alltid, hade rätt. Så jag följde med.
Jag följer med nu.
Kommentarer
Trackback