Maria P

Tröttdag idag, fast en ganska bra sådan. Massor av gos och mys och många kramar. Flera gånger fick jag kiddosar tätt, tätt intill, bara för att de ville bli omhållna. Ett gullefjun gav mig, mitt i en smårörig situation, en stor omfamning och vi höll om varandra hårt och länge. Jag bara älskar det där; de spontana stunderna, de varma tillfällena, famnarna och att ur hjärtat få mumla, in i ett öra, genom en gardin av väldoftande hår: Jag tycker så mycket om dig.

 

Kräver aldrig ett svar, bara att de existerar; bara var. Stunderna med dem, är något av det vackraste jag har. Jag tycker så mycket om dem. En och var.

 

Jag slutade tidigt idag, så strax före två slirade jag hemåt. Det blev en kort stund här hemma, innan jag promenerade ner till gymet. Det blir alldeles för dåligt med vardagsmotion nu; plånboken är fortfarande i Stockholm och där ligger således också mitt busskort. Det blir alltså bil för hela slanten nu, vilket innebär noll cykelturer ner till stan. Så, en promenad blev det, de knappa fyra kilometrarna. Väl framme blev det ett vanligt torsdagsrace; cykel, coreboll, stretch och BodyCombat. Idag slogs jag för brinnande livet; mot Henne, mot Honom, mot den som kunde förstört mitt liv. Jag brukar tänka mig in i Den situationen och då slåss jag lite till, önskar innerst inne, att jag slagits så, Den gången.

 

Promenad hem igen. Europavägsbrus. För kallt för Klarälvssus. Gatlyktor mellan höghus, en flämtande skymt av ett gravvårdsljus.

 

Imorgon styr jag kosan nedåt landet igen. På lördag är det travfest. Innan dess blir det en stalldag. På festen kanske jag träffar Henne. Den här gången tänker jag inte vara rädd. Med K och J bara några meter bort, tänker jag gripa tillfället, om det kommer, och tala om för Henne vad mitt hjärta tänker. Jag kan aldrig bli fri från Henne, om jag inte gör allt jag kan för att rädda andra.

 

Kanske är det därför, jag ser till att tillåta de där stunderna. De där, som barnen vill ha och behöver. De där stunderna, då de griper mig i flykten och håller om mig. Kanske är det därför, för under alla år, fick jag aldrig en varm famn av Henne, trots allt jag var med om där. Aldrig ett, ärligt menat, tröstande ord. Aldrig, aldrig, fick jag höra Jag tycker så mycket om dig. Fast, det är klart, det gjorde Hon nog aldrig. Må så vara; jag tycker så illa om Henne, att jag inte ens lägger energin på det, att tycka illa om Henne. Hon blir luft, existerar inte.

 

Inte förrän på lördag. Då ska Hon få existera, för sista gången. Sen tänker jag vända Henne ryggen och gå, gå mot dem som håller av mig.

 

Jag hoppas jag klarar det. Det skulle betyda så mycket.

 

Mod och självförtroende. Och acceptans. Självacceptans.