Inatt jag drömde...
Vi hade gjort upp en plats och jag skulle säga till när jag var nästan framme och Du skulle hämta mig. Jag var precis påväg att skicka ett sms där jag satt, med ryggen ut mot gatan, ett sms om att nu går jag, vi ses där. Ett sms till Dig, men då kom Ni, bakom mig, på gatan. Det var konstigt, för det var inte den platsen vi hade gjort upp men Du stannade bilen där och där i satt Ni. Allihop. Ni kom, alla fyra, i bilen, den som startar och det var konstigt att Ni kom allihop eftersom det bara skulle vara Du, men det kändes inte fel, det kändes bara rätt. Det var vinter och kallt och vi var varmt klädda. Det var skönt att komma in i bilen och jag satte mig fram, bredvid Dig och det visade sig att bilen hade ett enda, brett, framsäte, så vi satt tre där.
När vi kom fram var det sommar och Din svarta, varma kappa var plötsligt en blå klänning. Det var konstigt, för vi hade varken åkt länge eller långt. Jag tror vi bara åkte hem till Er. Jag tror det var avsett så, men jag kan inte veta, nu efteråt, för jag vet ju inte hur Ni bor. Men det var sommar och det var sjöutsikt och jag minns att jag berömde Dig för läget, och för utsikten. Jag berättade för Dig hur mycket jag älskar vatten och att se det. Att se öppet vatten gör mig lugn, så jag blev lugn där, jag kände mig trygg, det kändes som en plats där jag skulle kunna somna och Du log och sa att det var just därför Du trivdes så bra. För att det fanns vatten och sjöutsikt.
Sen var det bara vi två. Var De andra tre var, vet jag inte. Men vi började gå. Först la Du armen om min midja och tog mig med, men jag sa att Du lovat att ta min hand. Det var vad Du lovat och jag vill ha det som det blivit sagt och Du håller Dina löften, så Du tog bort armen och tog istället min högra hand.
Vi började gå, gå framåt och utan att svänga, över det gröna gräset där det växte buskar och träd lite varstans, som en stor park var det, och det var lite kullar där och vattnet var på vår högra sida. Du frågade om jag följer med nu. Jag svarade inte. Sen blev allt så struligt för jag gick in i en massa barrar. Du vet, sånadär som balettdansare tar stöd i, med handen. De var av olika höjd, men alla var i trä och fastän de stod där, fortsatte vi gå. Du lyckades gå förbi men jag fastnade i dem, drog dem med mig, sådär som häcklöpare gör. Hur många som helst drog jag med mig, släpade framåt och jag började fundera på om Du ledde mig in i dem med flit och bara tanken på att Du ledde mig in i alla dessa hinder, hinder jag inte kunde hoppa över utan bara fastnade i, gjorde mig förbannad. Men jag klarade inte att ta ut min ilska på Dig. Så jag svor på alla jävla barrar, eller häckar eller vad det nu var och efter ett tag tog jag mig loss.
Sen hörde vi ett skratt, en klar liten röst, och vi vände oss om och där kom hon springande och ville följa med oss. Med sina små steg, och sin klara, lyckliga röst. Hon såg oss, och ville följa med. Då började vi springa, vi också. Det kändes fel att springa ifrån henne, men vi har lovat varandra att hon ska hållas utanför det här, hon skulle inte förstå, inte än. Du höll min hand, höll den hårt. Fler barrar kom i vägen, men Du drog mig framåt och trots att de var runt och framför mina ben och trots att de skramlade kring mina vader, lår, bäckenben och min midja, drog Du mig med och det kändes lite lättare än det borde gjort. Vi sprang och sprang och Du frågade återigen, många gånger, om jag följer med nu, om jag följer med Dig. Vi sprang ganska fort och tillslut bara andades Du fram det, för språngmarschen tog på Dina krafter. Det var också konstigt, för jag har aldrig sett Dina krafter sina och jag började förstå att det var jag som sinkade oss. Och vi var tvugna att springa fort, för hon hade fått upp ett fasligt tempo, där bakom oss.
När vi sprang runt kröken, in bakom en kulle, vaknade jag.
Kommentarer
Trackback