Inga frågor, om varför eller hur.
Jag är så fri här.
Jag är fri i tanken. Tankarna flödar, de är ljusa och fyllda av liv. Varje sekund är en njutning. Kroppen är i ständig rörelse och det ger reflektionerna fritt spelrum, frihet åt alla mina tankar. Semester för själen.
Tankarna blir ord, orden får flöda här och orden blir ljusa, skratten många. Jag kommer på mig själv med att skratta högt, upptäcker att jag småler, där jag går. Musklerna arbetar och tillvaron flyter.
Här är det jag som är välkommen. Vad kul att du är här. Det var ord jag aldrig fick höra från Henne. Här kommer de, och de är uppriktiga. Här återspeglas den frasen i blickar, ord och i gester. Aldrig, aldrig, sägs det att jag är duktig. Mina prestationer räknas inte, och de blir oviktiga i min värld. Här flödar omtanken och jag anstränger mig, fysiskt, för att jag vill.
Här växer jaget. Jaget kan ta plats här. Han är här, Han också. Han lämnar mig inte helt, men det är så sällan Han tar över här. Och här inser jag att jag inte är stor nog för oss båda, och Han krymper lite. Han hittar mig igen, det vet jag att Han kommer göra, många gånger, men här vågar jag börja tro på att Han en dag kan vara borta.
Jag vågar njuta. Fastän jag blöder. Och jag blöder. Inte som ibland, på insidan. Utan jag blöder; ett nagelband är bortslitet, såret infekterat. Händerna har rispor, huden är full av små sår, för det får man. Man får sår av att arbeta såhär, man skadar sig ibland. Man luktar illa; jag lägger mig skitig och klär mig i jeans som är mer gråbruna än blå. Jag går i för stora kläder, som blir större för var dag men jaget växer av att jag får arbeta, slita, skada mig och smutsa ner mig. Plaska runt i lera och trampa runt i för stora skor.
Jag är så tacksam, över att K och J valde att flytta hit. Så glad, att jag hoppade på Ks projekt med en andelshäst. Jag är så lycklig över den där helgen, för över sju år sedan, när en femårig S hade tråkigt och ville bli underhållen. Glad över att jag blev medbjuden upp på gården. Glad att jag somnade, i ett då okänt hem, med lilla S på armen. Jag som aldrig kunnat somna borta, första natten. De väckte mig aldrig; jag och S sov i deras dubbelsäng hela natten. Tätt, tätt, jag och en femåring.
Jag sover ännu lika tryggt innanför dessa väggar. Sju och ett halvt år, och tilliten fortsätter växa. Trots små törnar, håller den i sig, växer och fortsätter gro. Vi är trogna, allihop. Så länge de håller kvar, håller jag kvar. Sålänge jag inte släpper, håller de i. Inga frågor, om varför eller hur.
Kommentarer
Trackback