Maria P

Ögonen går i kors av trötthet, men hjärnan går på högvarv. Ögonlocken trillar ner av sig själva, men resten av kroppen kommer inte till ro.

 

Jag trivs inte med det här, blir inte tillfreds med det kaos jag skapat. Jag var alltid den som fattade först. Tog fakta till mig, efter bara några korta frågor. Plötsligt står jag handfallen, fattar ingenting. Ingen fakta är min och då vill jag bara ge upp, för jag blir så frustrerad när jag inte förstår. Jag är så van att lära mig direkt, jag är inte van att behöva öva. Nu måste, måste, måstejag öva och läsa på, och jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man gör för att vara vanlig. Vad är vanliga tankar, vanlig fysik?

 

Summerar dagen. Jag når inte upp och jag sviker mig själv, ignorerar de mål jag satt upp. Jag förstår inte, för jag når ju alltid dit jag vill. Direkt.

 

Ni förstår inte. Ni är förstående, men förstår inte. Det är skillnad på de två. Och ingen fattar. Ingen förstår de tankar jag försöker förmedla. Och jag är så rak i det här, men ingen förstår vart jag vill komma. Ingen har hört Rösten, så ingen vet vad man ska lyssna efter. När kommer den som vet att det är dags att sluta låtsas förstå? Den som fattar tag om mina överarmar och skriker att Såhär gör man inte!? Den som ruskar om mig, bankar vett i mig? Sluta låtsas, för ni har aldrig varit där, varit här och då är den här fåniga låtsasleken inget annat än ren improvisation. För det här går inte att studera, här måste man ha varit.

 

Hjärnan spinner. Minnen, minnen, minnen.

 

Sluta leka med mig. Det sköter jag så bra själv. Agera, eller låt mig bara vara,