Maria P

Underbara, fantastiska A. Det finns inga ord som kan beskriva vad den människan betyder för mig. Hon har lyft mig så många gånger, och idag har vi tagit ett steg på en ny väg, en ny resa jag ska genomföra, med (bland andra) henne, tätt, tätt vid min sida. Jag är så glad att det här har startats upp av just dem. Jag är livrädd, men jag vet att jag är trygg med dem på varsin flank. Dem, vars hjäran brinner.

 

Skrämde dock slag på mig själv, igen. Vi hade suttit och pratat och ältat, tagit beslut och diskuterat genomförande. Kaffe och morotskaka. Diskuterat lite till. Vem gör vad? A satt, som vanligt, tålmodigt och hörde mig berätta, allt hon redan vet. Kom med samma argument som vanligt. När jag inte orkade prata mer, gick vi ut och sotade ner våra lungor. Kollade luftfuktigheten. Gjorde det som är så fel för den som tränar, så dumt av den som sjunger och bara urbota korkat, av den som är född med trånga luftvägar. Helt fel i min värld, men att få göra så, ibland, tillsammans med A, att få släcka glorian för en stund, är så befriande. Bara ibland, och bara med henne.

 

Jag blev yr efter halva. Det kändes lite underligt; det brukar ske efter en kväll med kanske en tre, fyra stycken, och så lite innanför västen på det. Inte efter en halv. Trots det, blev det hela, och yrseln tilltog. Övergick i illamående.

 

Träning, för lite näring och för mycket anspänning. Det var nog vad som, tillsammans med en pinne, orsakade illamåendet och yrseln. En stund var det mig nästan övermäktigt.

 

Och då hann jag tänka. Trots att jag precis suttit och predikat över hur fel det är att Han får styra, över hur bra allt ska bli och om att jag nu ska ta kontrollen; trots det, hann jag tänka att mår jag ändå såhär illa, så kan det väl få bli så då; då vet jag att jag slipper ångesten efter morotskakan.

 

Ja. Han tog över en stund. Men innan jag hann gå så långt, innan kroppen fick göra det den egentligen velat, blev jag lagd i soffan och vi pratade lite till. Och där la sig både illamående och yrsel.

 

Jag skrämde mig själv, med de tankarna. Och det är bra, för det ger mig en kick att bli bra. Det är inte de tankarna som ska få styra mitt liv. Nu tar de rodret ur Hans händer, lär mig hur det fungerar, och ger det till mig. De knuffar undan Honom, står bredvid mig och coachar tills jag förstår hur man styr.

 

Som en instruktör på gymet sa: Vill man bli bättre, då får man lov att kämpa lite. Och det ska göra ont. Det får göra ont. Fast bara litegrann. Nu pratade hon om stretching, men orden fastnade, och jag har tagit dem till mig, gjort dem till mina.

 

Det kommer göra ont. Men jag kommer bli bra.