Startar mitt lilla projekt

Idag är officiellt den dag då mitt lilla tillfrisknadsprojekt ska startas. Varje dag ska ses som en seger, så ja, jag tänker fira att dagen har gått bra.
 
Till frukost blev det havregrynsgröt (gjord på fiberhavregryn och mjölk), en halv deciliter mjölk till det, och så toppades det med en halv matsked linfrön. Dessutom ett ägg. Och kaffe. Massor med kaffe.
 
Förmiddagsmellis blev en halv banan.
 
Lunchen bestod av mina fina biffar och babyspenat.
 
Eftermiddagsmellis fick bli en ny grej jag gjort; Mellanmålsbit kallar jag dem. Ni får beskrivning. Snart.
 
Till middag blev det ett smördegsknyte från igår, hundra gram klyftpotatis, ett par matskedar bearnaisesås och en sallad gjord på grönsallad, spenat, gurka och paprika.
 
Allt som allt - 1240kcal.
 
Nu undrar alla, inklusive jag själv, vem jag försöker lura. Jag räknar in i minsta detalj och en löptur har det blivit. Men jag måste få lov att börja i någon ände. I min värld har jag ätit massor idag. Och ja, jag vet att en normalviktig kvinna av min längd ska äta runt 1700kcal, minst, om hon inte motionerar. Jag tränar dagligen och bör därför äta runt 2000kcal. Av de 1240kcal jag ätit idag, är 460 bortlöpta.
 
Så nej, jag uppfyller inte min kvot på långa vägar. Men vet ni vad? Jag ligger på plus. Bara det är en stor framgång. Att jag har fått i mig fem regelbundna mål (frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag) idag är ett jättesteg. Jag behöver få räkna, just för att jag ska se att jag får i mig tillräckligt. Jag vill kunna få i mig minst 1700 kcal, gärna uppemot 2000. Och tack vare att jag räknar, ser jag att jag inte är i mål. Slutsatser? Jo, jag får punktmarkera de tillfällen då jag kan öka. Helt enkelt. Jag ska aldrig ligga på minus; gärna 1700 plus efterträning. Det gör jag inte idag, men det är mitt mål. Små, små steg. Ett steg i taget. Jag tänker visserligen aldrig kräva av mig själv att äta typ 4000kcal, om jag tränat hårt, men så hårt blir det bara i undantagsfall.
 
Jag vet att jag verkar neurotisk. Och jag är lite knäpp, jag vet. Men det ska bli ändring nu. Jag fixar det här, med rätt hjälp och stöd.
 
Jag behöver att ni stöttar mig. Tror på mig. Inga pekpinnar. Fast det är klart, ni får skrika på mig om jag inte verkar komma loss ur räknandet, till sist. För det är dit jag vill. Befästa en vana så att jag slipper räkna, slipper tänka.
 
Visst, skrik så mycket ni vill. Men gör det av rätt orsaker. Var oroliga, ni får det. Och oro kan göra mycket med människor och hur de uttrycker sig, det är jag fullt medveten om. Men. Sätt er inte på så höga hästar att jag inte hör er. Döm inte. Bara hjälp mig (och ja, ett ilsket illvrål kan också hjälpa). Bär mig. Dra mig. Knuffa på.
 
Applådera ibland.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback