Maria P

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?

 

Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.

 

Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.

 

Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!

 

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.

 

Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.

 

Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.

 

Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.