Separation

Jag har inte nämnt det här...
 
...men jag ska byta jobb. Efter tre fantastiska år på ett jobb jag älskar, är det dags att gå vidare. Jag ska arbeta med lite äldre barn, på ett fritidshem, och där börjar jag efter semestern.
 
Naturligtvis gror en enorm separationsångest just nu. Det börjar närma sig att vinka av flera barn, redan nu. Och det är tungt. Ledsna föräldrar, ledsna barn. Lyckönskningar och gratulationer, till det nya jobbet. Det känns som om jag sviker, och beslutet har varit ett av de svåraste jag någonsin har behövt fatta. Och det är inte lätt att försöka förklara för en treårings ledsna blick, att jag fortfarande tycker om alla barnen där. Förklaringar ska ges, av mig, med gråten i halsen. Jag ska förklara att jag kommer sakna dem, men att det ändå får lov att bli såhär.
 
Vems grupp ska jag vara i nu? Vem ska sitta hos mig och äta? Måste du? Svåra frågor, med svar som inte går att ge. Hur ska de förstå, att det inte är på grund av dem? Det är inte på grund av någon. Förutom mig, då.
 
Nej, herregud... Det här är inte enkelt. Men det var såhär det fick bli nu. Redan idag fick jag ett underbart kort av ett av barnen. Och ja, tårarna kom.
 
 Ni ser... Vem hade inte brutit samman?

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback